För 13 år sedan lämnade jag Luleå efter närmare sex år på NSD. Från att ha bott hela mitt liv i Lund fick jag chansen att se en helt annan del av landet. Jag såg högskolan växa och bli ett universitet. Jag såg Norrbottensteaterns fantastiska repertoar och jag såg solen både gå ner och upp på pubterrassen varma sommarnätter.
Årstiderna var av ett helt annat slag än hemmavid. Snön kom i oktober när jag var van vid att den kanske inte kom alls. Vintern var kall och torr, och vårvintern var underbar. Det enda jag inte kunde förlika mig med var våren. Det kändes som att den var tre dagar i mitten av maj innan det blev sommar.
I Luleå lärde jag mig uppskatta norrbottningarna. Jag blev välkomnad från första början fastän mina skorrande r och min avsaknad av det klassiska jakande schvoup-ljudet säkert upplevdes som exotiskt.
Så här 13 år senare, som rätt inbiten stockholmare, kan jag konstatera att mina år i Norrbotten var ovärderliga. Jag vågade flytta till andra änden av landet och lärde mig så mycket. Mitt CV fick en geografisk dimension som jag är stolt över och som berikar mig varje dag.
När jag tänker på Breiviks dåd i Norge tänker jag att det är en människa som aldrig tillät sig att bejaka något nytt. Säkert inte nya miljöer och absolut inte nya människor. För honom var gränsen satt vid hudfärg, språk och kultur.
I hans sjuka hjärna drog han konsekvenser av den oron för det okända som blev helt katastrofala för ett helt samhälle. Hans dåd var förödande och tjänar som avskräckande exempel för en hel värld. Avskräckande, inte i första hand för att det finns människor som kan göra hemska saker, utan för att det finns folk som är genuint rädda för framtiden.
En värld där det främmande och okända upplevs som ett hot kan aldrig utvecklas. Då kan vi inte resa, inte flytta och inte lära oss något nytt. Det var perserna och egyptierna som lärde oss skriftspråk. Grekerna lärde oss filosofi och det mesta vi äter har vi lärt oss från andra folk. Precis som alla andra.
Historien har aldrig stannat och kommer aldrig att göra det trots Breivik och hans gelikar. Och det ska vi vara innerligt glada för och fortsätta bejaka.
På 13 år förstår jag att mycket har förändrats i Luleå och Norrbotten som jag inte har varit med om. Att få skriva i NSD igen, denna gång som krönikör, blir både nytt och gammalt för mig.
Precis så ska det vara, både i det stora och i det lilla.