I dag är det dags för riksdagen att rösta om Ulf Kristersson (M) som Sveriges statsminister.
Antagligen blir det tummen ned. Inte bara de rödgröna partierna, utan också allianskollegorna Centerpartiet och Liberalerna har meddelat att de kommer att rösta nej till en regering med M och KD.
Det innebär i så fall att det finns en förkrossande majoritet mot talmannens förslag till regeringsbildare, vilket är historiskt. Det blir första gången som talmannens föreslagna statsministerkandidat faller i Svea rikes riksdag.
Det är dessutom första gången sedan 1978 som något av de icke-socialistiska partierna går emot en borgerlig statsministerkandidat.
Då var det Moderaterna som röstade emot liberalen Ola Ullstens minoritetsregering (som dock kunde tillträda tack vare att Socialdemokraterna la ned sina röster).
Upprört talar moderater och kristdemokrater om att C och L nu förstör 40 år av borgerlig samverkan. Många beskriver det som alliansens död.
Själv tror jag det är klokt att vara försiktig med överord.
Helt klart är den borgerliga alliansen rejält stukad och splittrad just nu. Men minns hur det gick 1978-1979.
Ola Ullstens regering innebar inte slutet för dåtidens borgerliga trepartisamarbete eller blockpolitiken, som Olof Palme och Socialdemokraterna hoppades på.
M, C och L (Folkpartiet, som det hette på den tiden) återvände istället till en gemensam koalitionsregering redan efter valet 1979. I denna ingick Ullsten dessutom som utrikesminister.
Med andra ord: Mycket kan förändras på bara ett år – och ännu mer under en fyraårig mandatperiod.
Osvuret är därför alltid bäst. Alliansen kan komma igen.
Prognosen för det borgerliga samarbetet är emellertid inte särskilt goda, det ska sägas.
Det finns nämligen en stor och viktig skillnad jämfört med Ullstens tid.
Då fanns inte Sverigedemokraterna på kartan. Nu är SD riksdagens tredje största parti och en politisk faktor att räkna med.
Det innebär att de borgerliga partierna står inför helt andra vägval än tidigare.
Antingen etablerar de samarbete med radikalnationalisterna och högerpopulisterna i SD för att vinna makt och inflytande. Eller så söker de stöd från den rödgröna sidan.
I denna avgörande fråga har M, KD, C och L hittills kommit fram till helt olika slutsatser.
Kristersson och Ebba Busch Thor (KD) är inte främmande för att ta stöd från Jimmie Åkessons parti. Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) deklarerar att de aldrig kommer att sätta sig i en regering som är beroende av SD.
Men även sådant kan förändras. Till exempel har flera nyhetskanaler rapporterat om ett internt uppror mot Björklund.
Annie Lööf förefaller att ha ett starkt stöd för sin linje i Centerpartiet. Dock finns avvikare i C-leden (till exempel studentförbundet och C-distriktets ordförande i Norrbotten).
Därför aktar jag mig för att dra några långtgående slutsatser om onsdagens riksdagsomröstning.
Den säger en del om det politiska läget i november 2018. Men den säger inget om hur de politiska samarbetsmönstren kommer att se ut 2019 eller 2022. Politik är en rörlig materia.