Efter en lång och utdragen strid om partiledarskapet debuterade den tidigare integrationsministern Nyamko Sabuni under onsdagen som ordförande för Liberalerna i Almedalen.
Hon gjorde det inte, som vissa tycktes ha väntat sig, med dunder och brak och krav på att bryta upp Januariavtalet och göra Ulf Kristersson till statsminister. I stället betonade hon att det inte var aktuellt att stöda sig på Sverigedemokraterna, och bekräftade att (L) för samtal med regeringen om att placera tjänstemän på regeringskansliet.
Jo, partiet hade visst lite politik att komma med också. Ett förslag om att tillsätta en kommission för elektrifieringen av landets vägar. Om deras avsikt var att hitta ett förslag som väcker känslor hos så få väljare som möjligt lyckades de förmodligen väl; översatt till standardsvenska låter det politiska budskapet de skickar ut nämligen ungefär så här: ”Vi. Sitter. Stilla. I. Båten. Nu.”
Det är ett tecken på en gammal insikt hos politiker om hur deras partier och anhängare fungerar: Man är tvungen att säga en sak för att vinna förtroendet hos partiets mest engagerade aktivister – men måste ofta göra en helt annan för att få väljarnas förtroende.
Nyamko Sabuni må ha företrätt partiets högerfalang, som är kritiska till samarbetet med Socialdemokraterna, i vårens kamp om ordförandeskapet. Men som den här sidan konstaterade för en vecka sedan ändrar det varken styrkeförhållandena i väljarkåren eller i fördelningen av riksdagsmandat.
Hon är fortfarande tvungen att förhålla sig till samma verklighet som fick Jan Björklund att med stöd av Liberalernas partistyrelse förhandla fram Januariavtalet och göra Stefan Löfven (S) till statsminister.
Det var knappast vad han eller någon av hans partikamrater önskat på förhand – men alla andra alternativ var sämre. Så är det fortfarande – det finns knappast någon majoritet för att ta Jimmie Åkesson i handen, och partier som konsekvent ligger under riksdagsspärren i opinionsmätningarna brukar i vanliga fall inte försöka provocera fram ett nyval.
Därför talar allt för att partiledarbytet på kort sikt framförallt får en kosmetisk effekt. På lång sikt är konsekvenserna mer spännande. Om det verkligen är så att vi har fått två nya block i svensk politik, så finns det faktiskt en logik i att Liberalerna väljer att stå på den sida som inte ockuperas av det större Centerpartiet; det finns knappt utrymme för två liberala småpartier i en riksdag, ännu mindre i exakt samma politiska position. Om Centerpartiet förvaltar den svenska socialliberalismens arv, kan Liberalerna representera rörelsens borgerliga traditioner.
Problemet är att det inte finns någon Allians eller någon samlad borgerlighet att återvända till. Det som finns är ett konservativt och nationalistiskt block, där till och med marknadsreformerna hamnat i skymundan av symbolpolitik och semierotiska fantasier om svenska värderingar. Det finns inget luftigt och frihetligt föräldrahem kvar – det är snarare den där gillestugan med svensk flagga draperad på väggen och Ultima Thule ur ett par skräniga högtalare Liberalerna skulle komma till.
Där inne är luften ganska unken. Moderaterna kräver samma nationella tiggeriförbud som SD, medan Ebba Busch-Thor äter lunch och pratar ”migrationspolitik” med Jimmie Åkesson. Hur rimmar det egentligen med Liberalernas sansade och resonerande inställning till politiken? Är det verkligen en bra plats – eller ett passande sällskap – för någon som vill kalla sig liberal?