Vem och vilka regerar Sverige när den här krönikan publiceras? Oklart. Men det vi vet är att majoriteten skiftat från rött till blått i ett antal kommuner och landsting och att Sverigedemokraterna samtidigt fått ökat stöd och därmed förändrat den politiska kartan. En kaxig sd-ledare markerar att han minsann inte tänker sitta still i dagens politiska läge.
Vad göra? Ja, det bästa möjliga av valresultatet förstås. Men redan nu måste också samtalet inför nästkommande val inledas.
Om drygt ett halvår – i slutet av maj – är det nämligen val också till EU-parlamentet och inför det rustar sig redan nu de europeiska högerextrema rörelserna för att åstadkomma det verkligt dramatiska systemskiftet.
Jämfört med svenska riksdagsval och andra nationella val är valdeltagandet i Europavalet betydligt lägre. Det är i sig en risk. Det krävs inte lika många röster för att välja in extrempartier i val där deltagandet är lågt.
Idag finns det redan gott om högerextremister i EU-parlamentet. I det utskott där jag själv fungerar som ordförande – sysselsättningsutskottet som ansvarar för arbetsmarknadsfrågorna – finns det bl a representanter för Front National, Jobbik, Lega Nord, Gyllene gryning, Alternativ fur Deutschland. Alla mycket långt ut på högerkanten. Nazistiska. Fascistiska.
Men de vill bli fler och ännu starkare och de rustar för det. De organiserar sig i en rad medlemsländer, utvecklar nya samarbeten, skaffar ännu fler finansiärer och planerar för ett extremt högerstyre: Vi ska ta över, är det gemensamma budskapet.
Aldrig mer, ropades det på gator och torg när nazismen och fascismen pressades tillbaka. Men nu ser vi och hör den igen.
Det kommer vi inte att kunna möta med artigt tal utan med tydliga värderingar och stark reformpolitik.