Även en politisk motståndare måste ge Carl Bildt (M) ett erkännande för hans utrikespolitiska engagemang och kunskaper.
Men inrikespolitiken har aldrig varit Bildts starka sida. Carl Bildts statsministertid 1991–94 var allt annat än lyckad.
Efter bara 100 dagar vid makten förkunnade visserligen den självsäkre Bildt:
”Denna regering är den mest kompetenta vi någonsin haft. Vi har lyft politiken från det rutinartade förvaltandet till den skapande statskonstens nivå”.
Oppositionsledaren Ingvar Carlsson (S) beskrev uttalandet som ”ett svårslaget rekord i politiskt högmod.” Och högmod går före fall, som bekant.
Statsvetaren Tommy Möllers minibiografi om Bildt (del 20 i Bonniers serie ”’Sveriges statsministrar under 100 år”) påminner om det dystra slutresultatet för den borgerliga regeringen:
”Under 1993 nådde arbetslösheten rekordhöga 8,2 procent. Budgetunderskottet växte och uppgick som högst till 240 miljarder. Tillväxten var negativ tre år i rad i början av 1990-talet och statsskulden ökade under tiden lavinartat; när regeringen avgick utgjorde statsskulden 80 procent av BNP och en tredjedel av statsbudgeten finansierades med lån. Räntan låg kvar på hög nivå, vilket drabbade såväl företag som enskilda.”
Så illa till låg Sverige efter tre år med Bildts ”skapande statskonst”. Valet 1994 blev följaktligen ett rejält magplask för de borgerliga.
Det skulle dessutom dröja tolv långa år innan svenska folket på nytt prövade experimentet med en borgerlig regering.
Bildtregeringens misslyckande avskräckte.
Nu – efter Fredrik Reinfeldts sorti från den politiska scenen – befinner sig borgerligheten i ett liknande läge.
Valet 2014 innebar att de fyra allianspartierna tappade nästan tio procentenheter tillsammans.
Men trots väljarnas hårda dom fortsätter Jan Björklund, Annie Lööf och andra gamla statsråd att hålla hög profil, peka finger åt den nya regeringen och låta som att allt i deras egen regeringspolitik 2006–2014 var perfekt.
Kanske bör även dagens borgerliga ledargarnityr påminnas om att högmod går före fall.
En dos ödmjukhet efter förra höstens svidande valnederlag skulle nog inte skada svensk borgerlighet.