Högre skatter eller mer ur egen ficka?
Att utesluta skatteinstrumentet innebär att man redan i utgångsläget tar ställning för ett mer begränsat gemensamt åtagande.
Behoven av sjukvård och äldreomsorg kommer att växa kraftigt.
Foto: Kurt Engström
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det är de avgörande frågorna om välfärdens framtida finansiering.
En rad prognoser pekar på att behoven inom välfärdssektorn kommer att växa de närmaste decennierna.
Senast har en beredningsgrupp hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) räknat fram att gapet mellan utgifter och inkomster motsvarar en ökad skatt med 13 skattekronor 2035.
Det gapet kan slutas på många sätt. Det kan ske med skattehöjningar, men också med effektiviseringar, nedskärningar i annan offentlig service eller genom att vi arbetar mer eller betalar mera ur egen ficka.
Ingen av dessa vägar ser dock ut att ensam kunna sluta hela gapet.
Två finansieringskällor framstår som mer stabila och troliga än andra: höjda skatter och ökad privat finansiering.
Valet mellan de två utgör också en tydlig ideologisk vattendelare som drar upp gränsen mellan gemensam och privat välfärd.
Trots den sprängkraft som finns i frågan är det inget av blocken som vill driva den i valrörelsen.
Det är både förståeligt och klokt. Frågan om den framtida välfärdens finansiering kräver en långsiktig blocköverskridande överenskommelse och lämpar sig därför dåligt för den starka polarisering som kännetecknar valdebatten.
Samtidigt är det viktigt att frågorna förs upp på den politiska agendan så att människor blir delaktiga i den politiska beslutsprocessen.
Det är bakgrunden till att vänstertankesmedjan Arena och högertankesmedjan Timbro satt igång ett unikt gemensamt projekt, en kommission som ska utreda välfärdens finansiering.
Syftet är vällovligt, men projektet snubblar redan i farstun genom en tydlig ideologisk slagsida.
Kommissionen har t ex inte en enda ledamot med förankring vänster om mittfåran i socialdemokratin.
Och redan i direktiven deklareras vilka åtgärder som kan användas för att sluta det offentliga finansieringsgapet. Uttryckligen skrivs:
"Kommissionen ska pröva ... vilka andra åtgärder än höjda skatter som påtagligt kan bidra till att sluta gapet."
Samtidigt talas om nedskärningar på andra områden och ökad betalning ur egen ficka, åtgärder som skulle få stora återverkningar på rättvisa och fördelning.
Att utesluta skatteinstrumentet innebär ju att man redan i utgångsläget tar ställning för ett mer begränsat gemensamt åtagande.
Visst kan "vi" betala mer ur egen ficka för välfärden. Den privata konsumtionen antas ju bli fördubblad de närmaste fyra decennierna.
Men ju mer vi måste betala ur egen ficka, desto mer fördelas framtidens välfärd efter plånbokens tjocklek istället för efter behov.
Visst vore det rimligare att ta en del av det starkt ökade privata konsumtionsutrymmet i anspråk till bättre gemensam välfärd, d v s använda också höjda skatter för att klara finansieringen?
En välfärdskommission som inte vill diskutera höjda skatter?
Timbro verkar ha lurat brallorna av Arena.