Höjd skatt ger fler jobb
På vilket sätt blir det fler jobb om man höjer skatten? undrade Fredrik Reinfeldt (M) i en av debatterna mot Mona Sahlin (S).
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Uttalandet är typiskt för moderaternas syn på skatter: som förlorade pengar, pengar som försvinner i det blå och inte åstadkommer något av värde, allra minst jobb. Men självklart kan skatteökningar skapa nya jobb!
Skatteökningar kan användas till att öka antalet anställda i äldreomsorgen, till fler lärare eller fler poliser, till investeringar i bostadsbyggande som ger fler jobb både i byggbranschen och i byggmaterialindustrin, till satsningar på kollektivtrafik som betyder jobb i anläggningsbranschen, i fordonsindustrin, hos ett antal materialtillverkare och slutligen hos de olika trafikbolagen.
Den här sortens satsningar via skatterna är t o m en mer träffsäker metod att skapa jobb än de skattesänkningar som regeringen tror på. Skattesänkningar ökar självklart det privata konsumtionsutrymmet. Men om detta utrymme går åt till att betala stigande villapriser, utlandsresor, varor från andra länder eller helt enkelt sparas för kommande behov så skapar det inte jobb på den svenska arbetsmarknaden.
Skattesänkningar för att stimulera ökad konsumtion har sedan länge ganska låg utväxling i form av inhemska jobb, därför att läckagen till andra ändamål är för stora. Skatteökningar som direkt används för anställa mer personal har betydligt större träffsäkerhet.
Däremot är det givetvis sant att skatteökningar drar undan utrymme för privat konsumtion. Det kan betyda att jobb försvinner på den privata marknaden - även om det mycket väl kan bli så att de förlusterna är lägre än antalet nya jobb som tillkommer.
Motsatsen gäller också: Skattesänkningar för att skapa fler jobb på den privata marknaden minskar utrymmet för samhälleliga åtaganden - vilket betyder att jobb försvinner där.
Enligt regeringens budgetproposition kommer antalet offentliganställda att minska med 60.000 mellan 2008 och 2011. Något som inte har att göra med minskade behov av vårdpersonal och lärare utan beror på att landstingens och kommunernas inkomster inte räcker till.
Det är ett vanligt misstag, med lika fullt ett misstag, att tro att man ökar den totala sysselsättningsnivån genom att flytta pengar från en form av konsumtion till en annan. Vad man gör är bara att flytta jobb mellan olika branscher.
Att flytta pengar mellan olika sektorer höjer den totala sysselsättningsnivån bara under förutsättning att pengarna därigenom används mer effektivt för just jobb.
Den ena aspekten av det har redan nämnts: pengar som direkt styrs till åtgärder som ger jobb på hemmamarknaden får större effekt än samma belopp som fördelas på ett antal disparata utgifter varav inte alla ger fler jobb.
Skatter - och skattehöjningar - kan som regel styras mer precist mot nya jobb än vad skattesänkningar kan. Det spelar, givetvis, roll vilka skatter som höjs och från vilken nivå man startar - men i dagsläget är det omöjligt att hävda att skatteökningar för att förstärka sjukvård och äldreomsorg skulle medföra skador på ekonomin.
Den andra aspekten handlar om det som kallas multiplikatoreffekten: hur många ytterligare jobb kan ett nyskapat jobb ge upphov till? De jobb man kan styra skattepengarna till är till betydande del också jobb som kan ge en skjuts åt andra jobb och åt arbetsutbudet.
Att öka bostadsbyggandet betyder, som bekant, inte bara att det blir fler jobb för byggnadsarbetare. Det blir också ett antal nya jobb inom byggmaterielbranschen, inom möbelindustrin o s v.
Också jobb inom barn- och äldreomsorg har multiplikatoreffekter. Barn- och äldreomsorgen skapar i sig själva ett antal jobb, men de gör det också möjligt för andra personer (i praktiken kvinnor) att gå ut i förvärvsarbete i stället för att arbeta i hemmet med omsorg om familjemedlemmar.
De lågavlönade servicejobb moderaterna vill subventionera fram har däremot svaga spridningseffekter, särskilt som de förväntas vara så lågavlönade att de inte lämnar några stora tillskott till vare sig BNP, den privata konsumtionen och skatteunderlaget.
Det finns dock ett annat skäl att flytta pengar mellan olika sektorer, och det är att somliga jobb fyller mer betydelsefulla funktioner än andra.
Att det finns tillräckligt med personal inom äldreomsorgen handlar om både vårdkvalitet och livskvalitet för de äldre. Och de allra flesta torde anse att det är viktigare att det finns tillräckligt med folk inom äldreomsorgen än att det blir fler anställda i kafébranschen.
Den sortens överväganden måste också spela in, när man diskuterar nivån på skatterna. Det finns arbetsuppgifter, som spelar en större roll både för individuell välfärd och för trygghet och stabilitet i samhället än andra.
Och för att få detta måste vi se till att pengarna förs över dit - och inse att det ohjälpligt kräver att vi avstår från en del visserligen kanske trevlig, men ändå mindre central konsumtion.
Det finns, självklart, argument mot höjda skatter man måste ta hänsyn till; exempelvis finns ett internationellt tryck neråt på företagsbeskattningen, som kan bli svårt att värja sig mot.
Men den ytterst förenklade bild av skatter som "förlorade pengar" som moderaterna driver är farlig. Skatter skapar nytta, ibland faktiskt större nytta än privat konsumtion.
När man tar ställning till vilket skatteuttag som är möjligt och önskvärt kan man inte bara enögt titta på nivån på själva uttaget, utan också på vad skatterna används till; det är de sammantagna effekterna som bestämmer rationaliteten.
Och ett lägre skatteuttag, som betyder sämre sjukvård eller otillräcklig kollektivtrafik, leder inte till större ekonomisk rationalitet!