”Kompromisser, pragmatism, konsensus, rationalitet, återhållsamhet, jämlikhet, fred, sociala framsteg – alla de politiska begrepp som är så positivt laddade i vårt land tog kropp i honom”, skriver författaren och journalisten P M Nilsson i minibiografin ”Hansson” (Bonniers 2010).
Det handlar om den legendariske socialdemokratiske statsministern Per-Albin Hansson. Men det är ord som även kan känneteckna dagens S-ledare Stefan Löfven.
Löfven har ett brinnande engagemang för att förbättra livsvillkoren för breda folkgrupper genom en aktiv jobbpolitik och sociala reformer. Han står för samma folkhemsidé som Per-Albin.
I kongressbeslut och riksdagsmotioner tydliggörs Löfvens och partiets politik för jobben, skolan, sjukförsäkringen, a-kassan med mera. Där finns S-beskeden, område för område, budgetpost för budgetpost.
Men Löfven inser, till skillnad från många andra politiker, att han och hans parti inte kan uträtta något på egen hand.
I likhet med sin historiska företrädare betonar han därför vikten av samarbete och breda lösningar. Gång efter annan har Löfven beskrivit blockpolitiken som förlegad och dum.
Per-Albin Hansson hade samma strategi när han gjorde upp med Bondeförbundet om arbetslöshetsbekämpningen på 1930-talet.
Han framhöll värdet av långsiktiga och breda kompromisser, som skänkte stabilitet och trygghet åt Sverige och svenska folket
I ett splittrat politiskt landskap (som dessutom kan bli ännu mer splittrat och svårregerat efter höstens val) framstår för övrigt Löfvens samarbetslinje som både politiskt klok och intellektuellt hederlig.
Ingen – allra minst Fredrik Reinfeldt (M) och den borgerliga fyrpartialliansen – kan räkna med egen majoritet efter valet. Inget parti är i närheten av att nå 50 procent.
Därför är bra att ha beredskap och öppenhet för nya samarbetsmönster i svensk politik.
Sverige är inte betjänt av att partierna låser in sig i sina höger- och vänsterburar och kastar bort alla nycklar redan före valet.