För knappt två veckor sedan högtidlighölls minnet av de unga norska socialdemokrater som år 2011 mördades på Utøya. Det har gått sju år, men de sår Norge, Skandinavien och faktiskt hela världen fick den dagen har ännu inte slutat göra ont.
Det var ett attentat mot socialdemokratin, mot demokratin och mot det öppna samhället överhuvudtaget – och den saken är det viktigt att vi inte glömmer. Attentatet skedde inte i ett vakuum – det orsakades inte av någon plötslig knäpp eller någon psykotisk vanföreställning; det var ett väl övervägt och politiskt motiverat dåd från den yttersta högerkanten.
Därför är det inte heller möjligt att påstå att dåden den tjugoandra juli 2011 utfördes av en ensam gärningsman. Den tempelriddarorganisation han påstod sig tillhöra må ha varit påhittad – men han upplevde sig inte som ensam, utan som representanten för en hel rörelse av likasinnade.
Det hade han inte heller inbillat sig, för än idag frodas det en politisk kultur som inte drar sig för att fira hans dåd som en del av deras politiska kamp. Och precis som han upplevde sig ha föregångare, har han inspirerat efterföljare som explicit eller implicit hänvisat till honom som en inspiration; det är med andra ord hög tid att sluta betrakta de terrorattentat som kommer ur den högerextrema miljön som enskilda händelser, utförde av störda och vilsegångna individer.
Sent på lördagskvällen svensk tid skedde ett terrordåd i staden El Paso i delstaten Texas i södra U.S.A. Det var i första hand riktat mot latinamerikaner, och i ett manifest som han publicerade just före dådet förklarade gärningsmannen sina bevekelsegrunder.
Manifestet publicerades på ett internetforum – och fast det snart togs bort, fortsatte det under helgen och dagarna som följde att dyka upp igen både där och på andra platser i den högerextrema undervegetationen på internet. Där diskuterades såväl manifestets kvalitet, som gärningsmannens tillvägagångssätt och metoder just som en del av en politisk kamp.
På så sätt har högerextrema nätforum kommit att bli en sorts drivhus för extremism – varje dåd som utförs genererar nya vågar av diskussioner och radikalisering, som i sin tur skapar en miljö för att indoktrinera och skola nya attentatsmän.
Hela det språk de klär och förklarar sina attacker i är hämtat från denna miljö – och det är ingen vågad gissning att det är just denna miljö deras avskyvärda gärningar i första hand riktar sig till – det är här, på de högerextrema nätforumen, som deras publik finns.
I en förfluten tid var terrorismen ägnad att skicka budskap till politiska aktörer, tidningar och regeringar. För att komma fram använde de sig av massmedia, men den terrorist som idag tog gisslan och krävde att, säg, CNN skulle skicka ett kamerateam och låta honom prata skulle snabbt bli utskrattad och avfärdad som en galning.
Det betyder inte att de saknar budskap, sammanhang eller politiska mål. Tvärtom: De kanske inte har suttit i samma källare för att planera sina dåd eller diskutera sina strategier, men de hänger ihop med varandra.
Därför måste det från och med nu vara slut med att avfärda dessa bombmän och skyttar som ensamvargar och som galningar: De må vara hur galna som helst, men ensamma är de i varje fall inte.
Den terror de utövar är organiserad och en del av en långsiktig politisk kam, och ska man komma tillrätta med den kan man inte behandla den som enskilda fall av en plötsligt och oförklarligt utbrytande sinnessjukdom. I stället måste man kämpa emot minst lika målmedvetet och konsekvent – och aldrig glömma den demokrati och det öppna samhälle vi kämpar för.