Väljarna i Norrbotten är inte främmande för att byta politik. Även till synes urstarka S-majoriteter röstas bort med jämna mellanrum.
Minns kommunvalen i Kiruna 1994, Kalix 1998 och Boden 2002. Om det ledande partiet uppfattas som klantigt eller stöddigt straffar det sig.
Därför finns det inget socialdemokratiskt kommunalråd i Norrbotten som kan ta makten för given. Det går snabbt att rasera ett fokligt förtroende.
Nu devalveras det socialdemokratiska förtroendekapitalet av bidragsskandalen i SSU Norrbotten.
Historien är utomordentligt allvarlig, som jag skrivit i flertal ledare under perioden maj-oktober.
Men det är orimligt att, som Johan Eriksson gör i blåa Norrbottens-Kuriren, döma ut en hel politisk rörelse för fel som begåtts av en grupp SSU:are.
Inom Piteås socialdemokrati har SSU-historien påverkat nomineringsdiskussionerna inför valet 2014.
Men varför ska den förstöra förtroendet för Yvonne Stålnacke i Luleå, Stefan Andersson i Jokkmokk eller Kurt Vennberg i Pajala?
Varför skulle SSU-skandalen göra Maria Stenberg i Arjeplog, Leif Petterson i Boden eller Sven-Erik Bucht i Haparanda till sämre riksdagsledamöter?
Att det finns en slaskdebatt på Flashback och andra forum på internet är en sak. Men ledarskribenten på länets näst största tidning bör inte lägga sig på samma låga nivå.
Hårt arbetande och dugliga S-företrädare i Norrbotten ska inte straffas för att en grupp yngre socialdemokrater har fifflat med ungdomsledarbidragen.