Boden kan från en utgångspunkt karaktäriseras som ett hotell. Ett hotell med 1 500 eller fler gäster. Det är ett stort hotell. Men hotellet är livsviktigt. Livsviktigt för de som kommit till hotellet.
Utan det hotellet hade många av de som finns där nu varit döda. Hotellet är mångas enda hopp om ett fortsatt liv.
Flera av deras kamrater har inte klarat den långa och krångliga väg som finns till hotellet. De har dött av undernäring, drunknat på Medelhavet, skjutits av miliser eller krigare i Guds namn.
Det jag talar om är naturligtvis de som kommit hit till Boden för ansöka om asyl.
Den vanlige bodensaren ser bara en person med utländsk utseende. Ser bara att det finns många från andra länder här men tänker sällan eller aldrig på vad han eller hon ser. Tänker sällan eller aldrig på att de som är här har flytt för sina liv men skulle mycket hellre vara hemma i sitt land. Tänker sällan eller aldrig på att vi i Sverige faktiskt kommer att behöva varenda en av de som får stanna här för annars går vår välfärd under.
Dessutom är det så att det hotell som Boden är ständigt får nya gäster. Många av de som söker asyl bedöms inte ha asylskäl och får därför lämna Sverige. Men andra kommer istället. Idag är någonstans kring 50 miljoner människor på flykt. På flykt för sina liv.
Om vi får cirka 60 000–70 000 av dem till Sverige, ska inte då ett av världens rikaste länder som är i behov av arbetskraft kunna hjälpa till?
Men integration i det svenska samhället handlar inte om att fly från ett krig och rätten till asyl. Det är en grundläggande mänsklig rättighet att få skydd när man förföljs eller är offer för krig. Det slås fast i många konventioner som Sverige skrivit under. Men, nej, integration handlar inte om detta. Det handlar om de som Boden och andra kommuner tagit på sig att ta emot i den egna kommunen.
Här kan och måste vi göra mer.
I Boden ska vi starta ett integrationsråd. Mycket bra. I Boden ska vi ta fram en integrationspolicy så vet vad som ska göras och av vem. Mycket bra. Men det räcker inte. För verklig integration börjar med dig och mig. Det är du och jag som måste öppna våra hjärtan.
Det är du och jag som i vardagen måste behandla människor lika oavsett var man kommer ifrån. Det är du och jag som måste ta vår nästa i hand och säga välkommen, välkommen hit till Sverige och vårt fall Boden.
Här ska vi tillsammans gråta och skratta. Här ska vi tillsammans se våra barn åldras. Här ska vi tillsammans ha våra liv.