Jag blev folkpensionär i tisdags.
"Dagens pensionärer är allt friskare och piggare än vad de var för 30 år sedan, visar ett forskningsprojekt vid Sahlgrenska akademin i Göteborg", läser jag i DN.
"Mer än 1.000 70-åriga män och kvinnor har kartlagts från 1970-talet och 30 år framåt och slutsatsen är att dagens pensionär är en helt annan än gårdagens.
Professor Ingmar Skoog anser att rönen bör vara intressanta i en diskussion om när den obligatoriska pensionsåldern ska infalla."
Om nu pensionärerna är piggare än för trettio år sedan behöver det ju inte vara ett argument för att folk ska jobba längre. Istället kan man ju se det hela som en möjlighet att förverkliga drömmar. Samla fjärilar, läsa Laxness eller berätta för barnbarnen om den konstiga tid då det inte fanns datorer.
Sedan är det ju så att många med fysiskt krävande yrken har små chanser att hänga med till sextiofemårsdagen. Vi som sitter och knäpper på ett tangentbord har större möjligheter att hålla ut längre.
Jag föddes alltså 1946 och här är några andra som såg dagens ljus just det året:
Dolly Parton (en gång utsedd till årets mentala pitebo).
Liza Minnelli (som jag såg live i London på åttiotalet).
Mikael Wiehe (som jag haft kontakt med via Internet.)
Kungen (som jag hälsat på en gång).
Expresidenten George W Bush (som jag dessbättre aldrig träffat)
Expresidenten Bill Clinton (som jag dessvärre aldrig träffat).
Marianne Faithfull (som jag ofta lyssnat på med stor förtjusning).
År 1946 var det första fredsåret efter det stora kriget men den tusenåriga fredens tid inföll inte.
Alla hade inte telefon när jag växte upp. De telefonlösa lämnade ut grannens nummer. Dit ringde arbetsgivare och kompisar. Och en natt, när grannen H gjort en gröt av hundra värktabletter, bankade man på hos oss och ringde efter ambulansen. Tyvärr avled grannen efter några dagar.
Levnadsstandarden var mycket lägre på den tiden men optimismen större. Det blev bättre och bättre år för år. Frågan var bara hur man skulle ta ut välståndet: längre semester, kortare arbetstid eller högre lön. Att det skulle bli sämre tider fanns inte på kartan.
Poeten Michael D Higgins valdes lite överraskande till Irlands president. Det är glädjande, i första hand inte för att han är 70 år utan för att han tillhör Labour och har gjort sig känd som humanist. Han besegrade bland annat en dokusåpakändis och en före detta IRA-höjdare, vilket inger hopp.
Den svenska regeringens äldsta ledamot är den kände oljehandlaren Carl Bildt (M), som blir 63 nästa år.
Moderaterna antog ju ett idéprogram där partiet framstod som en förkämpe för rösträtt och mot apartheid.
Nu kan felaktigheterna inte rättas till förrän om två år, då partiet nästa gång har stämma. Pinsamt att felaktigheterna ska behöva leva så länge.
Formuleringarna i M-programmet har lockat till många fyndiga kommentarer på Twitter.
En skribent skrev detta: "1990 fritar Ulf Adelsohn och en insatsstyrka Nelson Mandela från fängelset."
En annan förmodade att Moderaterna låg bakom den arabiska våren. Och en tredje menade att det var Carl Bildt som startade den amerikanska medborgarrättsrörelsen när han vägrade lämna sin plats i bussen till en vit man.
När Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten påstod att högern var med och införde rösträtt reagerade många, bland dem den respekterade publicisten Barbro Hedvall, som skrivit en bok om kvinnors rösträtt.
"Det var i fräckaste laget", sa Hedvall i DN. "Det här är ren och skär historieförfalskning.
"Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot. Utan dem hade det inte varit någon rösträttsrörelse".
Om Arkelsten är djupt okunnig är det en sak. Men hur kan hela partiet anta ett idéprogram av det här undermåliga slaget? Svaret är förmodligen: Hybris. Efter två segerval och mycket höga opinionssiffror har partiet drabbats av övermod och förhävelse, inte okända egenskaper när det är fråga om makt.
Det är inte bara framtiden som ska göras om; man ändrar även i historien.
Min dotter, som nyligen drabbades av en stroke, är på bättringsvägen. En av hennes icketroende kompisar bad till Gud. Och det är väl så man reagerar inför det ofattbara.
Ha en fin allhelgonahelg!