För i de här dagarna precis tjugofem år sen kulminerade några av mitt livs åtminstone yrkesmässigt lyckligaste veckor.
Jag var på plats i Sydafrika för att se en ny nation födas. Ett nytt Sydafrika; ett land där det inte längre avgjordes av ras och hudfärg vilken plats i samhället du skulle ha. Om du skulle få rösta eller inte.
Jag hade följt frihetskampen i södra Afrika länge. Tidigare besökt både Mocambique och Zimbabwe efter att de koloniala regimerna hade fallit. Nu ville jag uppleva också själva slutfasen, när det gamla rasåtskillnadssystemet äntligen skulle kunna börja monteras ner.
Utsänd var jag egentligen bara av mig själv. Folkbladet lät mig åka på betald arbetstid men resan fick jag bekosta ur egen ficka. Ett stipendium från Publicistklubben utgjorde själva grundplåten.
Farhågor saknades inte. Många befarade ett blodbad. Några jag nämnde mina planer för tyckte väl att jag inte var riktigt klok. Men jag övervann min egen rädsla och for.
Och alla dystra profetior kom på skam. Allt gick fredligt till – åtminstone med sydafrikanska mått. Valen kunde genomföras i fria och rättvisa former.
I efterhand minns jag dessa aprilveckor 1994 som att jag gick omkring i ett lyckorus. Varje dag upplevde jag att historia skapades runt omkring mig.
Ena dagen var jag på plats för att höra Nelson Mandela tala, nästa var det den avgående vite premiärministern, Nationalistpartiets ledare F W de Klerk och söndagen före själva valet gick jag i kyrkan och fick hälsa på den legendariske Desmond Tutu, ärkebiskopen.
Om morgnarna när jag vaknade av att blåsten slet i hotellrummets otäta fönster tyckte jag mig förnimma det historiska ögonblickets andedräkt. Och att vara på plats när historien vänder, något nytt föds och att ha en tidning att rapportera hem till – Radio Västerbotten ej att förglömma! – är nog den största lycka en journalist kan hoppar på att få uppleva.
Själva valdagen var jag uppe i gryningen för att känna stämningen. Köerna var redan långa och maskineriet var nytt. Men ingen otålighet märktes.
”Vi har väntat så länge på det här så det gör inget om vi får vänta några timmar till”, minns jag en som sa.
Det tålamodet har sydafrikanernas fattiga haft god användning för även under det kvartssekel som gått sen dess. Klyftorna är avgrundsdjupa – än återstår att den formella demokratin också omsätts i konkret social och ekonomisk rättvisa.
Någon lust att återvända har jag aldrig känt. Ett land jag sett födas i glädje vill jag inte återse när bara problem återstår.