Nytt år med många utmaningar, en pågående avtalsrörelse som knappt märks annat än att man gör upp om krisavtal med försämringar som följd. Hur kunde det bli så här? Var är kampen?
Det är lätt att försämra men en lång väg till att förbättra. Fackföreningarnas kamp för drägliga förhållanden för löntagare har under lång, lång tid präglats av hård kamp. Genom opinionsbildning, demonstrationer, fackligt-politisk samverkan och ibland konflikt har vi steg för steg förbättrat för löntagarna.
Nu dundrar det inte särskilt mycket i arbetarleden, jag vet inte ibland vad som skulle behöva hända innan fackföreningsrörelsen skulle reagera. Till exempel det som nu blev känt i SAS där de anställda fått känna på rejäla försämringar och att toppchefer i SAS fått en halvårslön extra för att stanna kvar.
Det blev Ingen större reaktion, ett litet inlägg i nyheterna av en besviken fackföreträdare men inget mer. Varför inte en bojkott eller annan åtgärd mot detta statliga företag som ägs och styrs av regeringen.
Det är säkert så i andra stora bolag också. Att krisavtal skrivs som ger försämringar för de anställda är ett lyckat resultat för ägarna. Toppcheferna får naturligtvis bonus, som lyckas skriva krisavtal med facket, det ses som en prestation.
Dessa avtal kommer inte att rädda något företag utan göder bara ägarna i respektive bolag. Fackföreningsrörelsen måste sätta stopp för försämringar och ta kampen för att skapa förbättringar för alla löntagare. Sedan måste vi se till att vi får till en politisk viljeinriktning som ser till att det finns trygghet i svåra tider genom en a-kassa värld namnet.
Anledningen till att det finns utrymme för krisavtal är att man vet att man får så lite i a-kasseersättning när man blir arbetslös.
Krisavtalen gör att ersättningsnivåerna sjunker ytterligare. Då måste vi se till att de viktiga frågorna om en generell välfärd med trygghet finns på den politiska dagordningen. Trygghet när man är barn (ingen barnfattigdom skall finnas). Och när man blir sjuk, arbetslös och gammal.
Men trygghet måste också finnas om man behöver kompetensutveckla sig i det livslånga lärandet för att passa in i en flexibel arbetsmarknad med höga krav på utbildning. De frågorna finns redan på dagordningen i det socialdemokratiska partiet och skall fastslås på kongressen i april.
Det kommer förhoppningsvis inte att heta "affärsplan" för S, utan vi låter Centern och andra partier prata om ickefrågor i form av månggifte, försämrad arbetsrätt och annat tok man vill ägna tid åt.
Jag är helt övertygad om att gemene man och kvinna önskar en mer rättvis och trygg värd.