Situationen med vår järnväg här i norr har fått mig att tänka på Armageddon. Jag tänker inte på jordens absoluta undergång, riktigt så illa är det inte. Men jag tänker på filmen.
Ni kommer väl ihåg Armageddon, där Bruce Willis och hans oljeplattformscowboys räddar världen?
De tar ett par rymdskepp upp till en meteorit som är på väg mot jorden, spränger den i bitar med en atombomb och allt slutar lyckligt. Men innan dess är det ett jäkla skjutande, supande, kärlek och annat som behövs för att en bombastisk Hollywoodrulle ska vara komplett.
Det är Steve Buscemi som får mig att tänka på vår järnväg. Just när de ska skjutas upp i sitt rymdskepp säger han till sin kollega:
"Vi sitter på 1 800 000 kilo bränsle, en atombomb och 270 000 rörliga delar som alla är ihopsatta av den lägsta anbudsgivaren. Får en att känna sig trygg, eller hur?"
Det är det här med den lägsta anbudsgivaren som fått mig att tänka.
Jag vet inte hur många rörliga delar ett tåg består av, men systemet som ska få våra tåg att rulla är alldeles för komplext och bygger - precis som rymdfärjan - alldeles för ofta på för slimmade anbud.
För att få tågen att gå finns ett myller av aktörer: Vi har tågoperatörer, loktillverkare och underhållsfirmor. Vi har entreprenörer, Trafikverket och terminalägare. För att nämna ett fåtal.
Alla är mycket kunniga och gör så gott de kan, men de sitter ihop i ett komplext och oklart system. Jag har insett att du har större nytta av molekylärbiologi än av kunskapen att isa av en växel, om du vill förstå dig på detta system.
Nu är denna komplexitet bara en del av problemet. Tidningen På Väg konstaterar att vi satsar historiskt lite på vår infrastruktur.
Ifjol låg satsningarna på 0,4 procent av vår BNP, siffror vi inte sett sedan 50-talet. Siffror som dessutom fortsätter sjunka, och som fortsätter utarma den svenska konkurrenskraften och hindra våra miljöambitioner.
Vi behöver renovera och underhålla ungefär 40 mil räls per år, bara för att kvalitén på järnvägen skall vara som idag. Men sedan åttiotalet har vi bara renoverat 5-6 mil per år. Vi kan kalla det Sveriges infrastrukturskuld och dess negativa effekter kunde inte vara mer uppenbara.
Utan rejäla nysatsningar och en omstöpning av systemet, så borde vi nog låta Hollywood tar över vår järnväg. Då skulle vi i alla fall veta att det lyckliga slutet kommer, även nu när det ser som mörkast ut.