När jag var ung dyrkade jag punkbandet Tant Strul. Jag kunde alla låtar utantill och stod gärna och skrålade längst fram under deras konserter så att det ringde i öronen i flera dagar efteråt. Det bandet har gjort en monumental kulturgärning. Vilka begåvningar både musikaliskt, politiskt och sceniskt.
Men tiden gick och 1985 gjorde Tant Strul sin sista spelning på Roskildefestivalen inför 25 000 vrålande i publiken. Det var stort. Men det tog slut. Alla i bandet har valt att göra annat, mycket inom musik men också inom missbrukarvård och på andra ställen.
Själv var jag mest fascinerad av sångerskan och gitarristen Kajsa Grytt. Hennes självbiografi som kom 2011 sträckläste jag så klart. Trummisen - Nike, var också otroligt fascinerande. Rytmisk, arg, svart och otroligt vacker. Det bara sprutade energi ur henne på konserterna och låtarna - som Amazon - bara dunkar av Nikes fantastiska styrka och intensitet.
Idag är Nike någon helt annanstans. I förra veckan skrev hon en artikel I DN om hur det var att vara arbetslös, vara en del av jobb- och utvecklingsgarantin, som i hennes fall är allt annat än just det. Och bara ett steg ifrån Fas 3...
Alla som sett Nike på scen förstår hur outhärdligt det måste vara för henne att sitta och lyssna på jobbcoacher som inte har en aning om vem de möter och som föreslår gruppövningar värdiga lågstadiet. Vi får följa hennes resa genom en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som verkligen inte är gjord för henne. Eller kanske inte för någon.
Där buntas människor ihop hur som helst. I alla fall i Nikes fall.
Kultursektorn är säkert den svåraste att försörja sig i och man måste vara ett födgeni för att försörja sig där ett helt arbetsliv, om man inte råkar vara deckardrottning. Alla andra har det tufft. Ett stort mått av kreativitet och vilja att lära sig andra saker måste man visa prov på. Så även Nike.
Men när Nike säger så här om sin jobbcoach: "Hon såg på mig. Jag insåg att min konstnärliga gärning inte är värd någonting här" så är det lätt att inse att jobb-coachningen har gått fel.
I det här samhället förväntas alla anstränga sig utifrån sin förmåga, och om alla gör det, kommer vi att ha råd att sörja för dem som inte kan bidra lika mycket.
Men det är inte samma sak som att vi ska förminska, förnedra och osynliggöra arbetslösa så till den milda grad att de inte över huvud taget upplever att någon ser vad de kan. Där finns uppenbarligen oändligt att göra. Också före Fas 3.