"Håkan Juholts mustasch ligger som en våt filt över allt", skrev förre LO-basen Stig Malm för ett par veckor sedan.
Nu kan ingen längre skylla partiets bekymmer på Juholt.
Genom att avgå tar han sitt ansvar för att debatten ska handla om annat än personen Juholts påstådda eller verkliga tillkortakommanden.
Men nu gäller det att även andra socialdemokrater ser till att det blir fokus på annat än interna makt- och personstrider. Fler än Juholt måste ta sitt ansvar.
Valet av Juholts efterträdare kan - oavsett när det sker - bli ett öppet inbördeskrig med smutskastning och anonyma läckor i boulevardbladen. Men det kan också - hör och häpna! - bli en demokratisk, fin och värdig process som stärker S och den nya ledningen.
Men det förutsätter att alla lever efter den enkla regeln att tala väl om den egna kandidaten och inte illa om andra och andras kandidater.
När det var aktuellt att utse Mona Sahlins efterträdare fanns en del dyngspridare om ägnade sig åt högst tvivelaktiga kampanjmetoder. Såväl Mikael Damberg som Veronica Palm utsattes för fula påhopp. Det kändes som att vissa S-aktivister hade gått i skola hos den ökände amerikanske kampanjmakaren Karl Rove.
Det är en jesuitmoral som är förödande. Ändamålet helgar inte alltid medlen.
Den som vill att en ny partiledare ska ha ett starkt mandat och ett samlat parti bakom sig kan inte riva upp en massa sår, personlig bitterhet och splittring.
Persondiskussioner är alltid känsliga kapitel. Det finns många starka arbetarekommuner som havererat när de lokala nomineringsdiskussionerna spårat ur. Ett exempel är Boden 2002.
Samma risk löper naturligtvis hela det socialdemokratiska partiet, om det inte sköter valet av ny partiledare på ett snyggt sätt.
Det måste finnas en grundläggande respekt för andras åsikter och kandidater.
Andra socialdemokrater är inte idioter, högervridna eller kommunister bara för att de råkar komma fram till en annan slutsats om vem som är bäst lämpad att leda partiet.
Vi får även hoppas att en ny partiledare får en annan uppbackning än Juholt och företrädaren Mona Sahlin. En partiledning ska ha alltid ha kärleksfull kritik och blåslampan i röven. Men ständigt ifrågasättande, tjuvnyp, krypskytte och nålstick från de egna leden är inget som stärker en socialdemokratisk statsministerkandidat.
Varför ska svenska folket rösta på S, om till och med de egna tvivlar på ledarens förmåga?
Mona Sahlin tappade auktoritet när hon tvingades ta med V i det rödgröna samarbetet 2008.
På samma sätt har det varit för Juholt. Varför ge honom plus i opinionsmätningarna när han ifrågasätts av egna partistyrelseledamöter, riksdagsledamöter och andra tungviktare.
Det betyder inte att en kongress behöver rösta fram en ny ordförande med röstsiffrorna 350-0. Det kan finnas två, tre eller flera kandidater att rösta på. Men det krävs schyssta kampanjmetoder, ett anständigt debattklimat och en respekt för majoritetens beslut när valet väl är gjort.
Som Mona Sahlin sa på förtroenderådets möte i december 2010:
"Ge min efterträdare ett tydligt mandat. Låt henne eller honom leda och lita på de vägval han eller hon gör. Då kommer det här att gå bra. “
Till sist: I lördags var KD-ledaren Göran Hägglund snabbt ute och kommenterade S-krisen.
Ja, S befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Men Göran Hägglund kanske inte ska vara den som kastar den första stenen.
I senaste Sifo-mätningen får S 24,6 procent medan KD landar på 4,2 procent.
Det är en siffra som borde föranleda viss ödmjukhet hos KD-ledaren. Det är inte Socialdemokraterna som är på väg att trilla ur riksdagen.