Det blev en del rabalder när S-ledaren Stefan Löfven under en av valrörelsens många radioutfrågningar använde ordet ”zigenare” när han skulle prata om romska tiggare.
Löfven bad dock snabbt om ursäkt för att han använt det som idag är ett nedsättande uttryck för denna etniska minoritet.
Det var emellertid inte länge sedan ordet zigenare användes utan att det blev protester och reaktioner.
Vi som växte upp på 1970-talet och läste Katarina Taikons böcker om Katitzi fick inte lära oss något annat än att säga zigenare.
Men i dag vet vi bättre. I den nyutgivna boken ”Vi är romer” (Lux) får vi lära oss att ”zigenare” härstammar från det grekiska ordet för kättare och är en nedlåtande benämning som omvärlden satte på romer. Den engelska motsvarigheten ”gypsy” myntades eftersom man felaktigt trodde att romerna kom från Egypten.
I dag föredrar dock de flesta att bli benämnda rom, som kommer från det egna språket romani chib och betyder ”människa” kort och gott.
Författarna till boken (Cecilia Köljing, Maja Kristin Nylander och Sofia Hultqvist) gör överhuvudtaget en stor folkbildande insats.
Vi får möta vanliga människor som berättar om hur det är att vara rom i Sverige. De berättar om sina egna personliga erfarenheter av diskriminering och trakasserier.
”När man som rom försöker få kontakt med övriga samhället blir det svårigheter. Det är inte lätt att hitta jobb, man kommer inte in på vissa affärer och restauranger”, berättar Angelika Zitron, finsk rom, som är bosatt i Borås.
Hon är en av många som vittar om sådana upplevelser som bidragit till att förstärka romernas utanförskap och brist på delaktighet i det svenska samhället.
Avgående integrationsministern Erik Ullenhag (FP) har gjort en del vällovliga insatser och sträckt ut handen till romerna.
Bland annat har han initierat en vitbok för att kartlägga övergrepp mot den romska befolkningen och en statlig satsning för att bryta romernas utanförskap.
Det är ett arbete som måste fortsätta även under en ny regering. Boken ”Vi är romer” visar även att det finns många romer som är beredda att ta den utsträckta handen och medverka till en förändring.
”Vi är ju inte perfekta vi heller. Vi måste jobba med det dåliga hos oss också och förändras vi med”, som den romska aktivisten säger Bagir Kwiek i en av bokens intervjuer.
De t finns massor att göra för det svenska samhället – icke minst i utbildningssystemet.
Först på 1960-talet fick romska barn möjlighet att gå i skola i Sverige. Fortfarande, 50 år senare, upplever många romska barn mobbning och utsatthet i skolan. Många går inte ut grundskolan och få tar sig igenom gymnasiet.
Det känns som en helt grundläggande fråga för klara integrationen.
Romska barn och ungdomar som tappar tron på skolan, förlorar lätt tilltron till hela samhället.