I webbtidningen Dagens Arena läser jag om 22-åriga Elin Fröbom i Falun. Hon är en av ungefär 100 000 ungdomar i åldern 18-25 år som tvingas gå till "soc" för att klara mat och hyra.
Elin Fröbom blev svårt sjuk (hon fick diagnosen borderline) innan hon slutade gymnasiet och hann aldrig kvalificera sig för vare sig sjukersättning eller a-kassa.
När hon orkar arbetstränar hon som elevassistent på en skola. Men hon är långt från den ordinarie arbetsmarknaden.
Det är en tröst i bedrövelsen för Elin Fröbom att hon inte är den enda unga människan som har det tufft på arbetsmarknaden.
Ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger på 23,2 procent, enligt Dagens Nyheter 24 februari.
I många kommuner är situationen djupt oroväckande. Värst är situationen i Bromölla där 34,5 procent av ungdomarna går arbetslösa.
I Norrbotten toppar Kalix (31,9), Haparanda (31,8) och Jokkmokk (30,6) den dystra statistiken över ungdomsarbetslösheten. Trots Facebook-hallar och expansionen i gruvnäringen är det kärvt även för unga i norr.
För många ungdomar blir det första beskedet från vuxen- och arbetslivet att de inte behövs. Drömmen om ett jobb och egen försörjning blir i stället en förnedrande promenad till "soc".
Man kan ha många synpunkter på den gamla arbetsmarknadspolitiken. Kritikerna brukade snacka om "trAMS-jobb" och "pysselsättning".
Men offentliga beredskapsarbeten, plusjobb, utbildningsvikariat, friårsvikariat, gröna jobb, Datortek och liknande lösningar skapade i alla fall sysselsättning och mening i tillvaron för många unga arbetslösa.
De fick en kontakt med arbetslivet, skaffade sig yrkeserfarenheter, blev en del av ett socialt sammanhang och fick en inkomst som var kopplad till en egen arbetsinsats.
Under ett antal år har politiken nu varit helt inriktad på att alla ska ha "riktiga" jobb. Och det måste givetvis vara en självklar ambition.
Men lika självklart borde det vara att skapa vettiga och meningsfulla alternativ för alla dem som inte får plats på reguljära arbetsmarknaden.
Politiken har misslyckats när 100 000 ungdomar tvingas till socialen för att klara vardagen.