NSD-reportern Thomas Lövgren har snackat med folk på gatan i Kiruna om förra veckans besked från LKAB.
”Vi känner absolut ingen rädsla för Kirunas framtid. Vi har hört det här förr och stan kommer att klara sig”, säger Sara Lampinen, en av de tillfrågade, i NSD 29 oktober.
Det känns som en klok inställning. Jag minns hur det lät på 1980-talet. Många så kallade experter såg ingen framtid för Malmfälten.
”De norrbottniska basnäringarna är bara skit”, dundrade ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl i NSD 4 december 1981. ”Malmen har inget värde”, sa han.
Denvärldsberömde nationalekonomen John Kenneth Galbraith var inne på samma spår. Vid ett besök i Luleå i februari 1982 sa Galbraith att han ”aldrig skulle slänga ned sina egna pengar i ett stort gruvhål i marken”.
I en ledare i Dagens Nyheter 29 september 1981 drog politiske redaktören Svante Nycander slutsatsen att det behövs ”en utflyttning i ordnade former” från Norrbotten.
När jag sommarvikarierade på NSD:s lokalredaktion i Kiruna 1986 skrev jag om en länsstyrelserapport som räknade med att gruvbrytningen i Kiruna skulle bli olönsam och upphöra runt år 2000.
Det talades om att det inte skulle vara ekonomiskt försvarbart att bryta malm en kilometer under jordytan, norr om polcirkeln, i det glesbebyggda Norrbotten.
Framtiden fanns i dagbrotten i Australien och Brasilien.
1980-talets dysterkvister och domedagsprofeter fick dock fel.
32 år senare är LKAB och Kirunagruvan still-going-strong. Det bryts malm tusen meter under jord, humlan flyger och trotsar tyngdlagarna.
Vid vårens bolagstämman klubbades en utdelning på hela 2,8 miljarder kr till ägaren staten.
Därför är det bra att lära av LKAB:s historia och att ha is i magen även 2018.
Kommentarerna från LKAB-håll är också försiktiga.
”Det finns mineralreserv att bryta med full produktion fram till cirka 2030. Därefter kan vi bryta med ungefär två tredjedels produktions takt till 2035. Efter det kan vi bryta under huvudnivån 1365 om vi kan forska fram ny teknik, vilket vi redan startat ett projekt för tillsammans med bland andra ABB och Volvokoncernen. Hittar vi mer mineraltillgångar norrut kan gruvan dessutom leva vidare, men det vet vi änu inte. Man ska dock komma ihåg att alla gruvor tar slut någon gång, antingen för att malmen tar slut eller för att det blir för dyrt att bryta djupare”, säger informationschefen Anders Lindberg i NSD.
Viktigt är dock att statsmakterna är med på noterna och gör vad de kan för att underlätta för gruvnäringen.
”Vi måste ha en myndighetsutövning som möjliggör för LKAB och andra företag att starta nya gruvor. Nu måste vi få med oss den nationella nivån med regelverk som inte bromsar utvecklingen”, säger Niklas Nordström, S-kommunalråd i Luleå.
”Ska LKAB och hela branschen ha en framtid i Sverige måste dödläget i tillståndsprövningen snarast brytas”, säger Linda Ylivainio, riksdagsledamot (C).
Det är ord som inte bör klinga ohörda i näringsdepartementet och andra delar av regeringskansliet – oavsett vem som så småningom blir ny statsminister.
Sverige är sedan länge Europas ledande gruvnation (Sverige står idag för 90 procent av all järnmalm som produceras i Europa).
Nu gäller det emellertid att vårda den positionen. Det går inte att vila på gamla lagrar.