Män som var aktiva i SSU i början 1980-talet får en skammens rodnad på kinderna när Kerstin Alnebratt, chef för det nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg, talar om jämställdhetens utveckling i arbetarrörelsen.
För 30 år sedan var SSU var väldigt grabbdominerat.
"Det var först när Anna Lindh blev ordförande 1984 som SSU började diskutera jämställdhet på allvar", säger Alnebratt.
Utvecklingen skildras utförligt i avhandlingen "SSU och könspolitikens gränser 1970-2000" (Kristina Lindholm, Linköpings universitet).
Kristina Lindholm har gått till källorna (kongressprotokoll, tidskriften Tvärdrag med mera). Hon har studerat hur debatten gick och hur könsfördelningen såg ut.
På 1970-talet var bara 15 procent av kongressombuden kvinnor. På SSU-kongresserna 1978 och 1981 låg siffran runt 30 procent.
"Det väcktes krav på jämnare en könsfördelning. Men i kongressdebatterna talades det om att tjejerna saknade kompetens och rätt kunskap", konstaterar Kerstin Alnebratt.
Det låter som 1800-talet men det är bara 30 år sedan!
Först under 1990-talet blev könsfördelningen 50-50.
Personer som Anna Lindh, Mona Sahlin och Margot Wallström gick i bräschen för att flytta fram kvinnornas positioner i SSU och hela arbetarrörelsen.
Alnebratt konstaterar att även vissa nytänkare i fackföreningstoppen spelade en stor roll.
"I slutet av 1980-talet presenterade LO en rapport med rubriken ´Klass och Kön´ . Då blev det mer legitimt att tala även om könsmässiga orättvisor", säger Alnebratt.
Fortfarande finns en del herrar i arbetarrörelsen som skruvar på sig besvärat när det talas om feminism och jämställdhet. Men det som har skett under de senaste 20 åren är ändå en liten revolution.
I dag är principen "varannan-damernas" en självklarhet inte bara för S utan inom de flesta politiska partier.
Vid partikongressen i Västerås 2001 tog Socialdemokraterna dessutom det historiska beslutet att bli ett feministiskt parti.
Åtgärder mot enbart klassorättvisor räcker inte för verklig jämlikhet, skriver socialdemokraterna i sitt partiprogram.
"Det kräver kamp också mot andra ojämlikhetsmönster. En sådan tydlig struktur är det som kallas genursordningen, den systematiska över- och underordningen mellan könen som skapar ojämlika livsvillkor för män och kvinnor. Inom alla samhällsklasser är kvinnors villkor olika männens, den genomsnittliga inkomsten lägre och ansvaret för hem och barn större. Denna ordning begränsar kvinnors livsval och utvecklingsmöjligheter, men den låser också männen i rollförväntningar som kringskär deras personliga utvecklingsmöjligheter."
En del har känt oro för kvinnornas ställning efter Mona Sahlins avgång. Men även den nya S-ledningen innehåller kvinnor på tunga positioner.
Carin Jämtin har en nyckelroll som partisekreterare. Nina Wadensjö är ny kommunikationschef. Carina Moberg är ny gruppledare för S i riksdagen. För att nämna några goda exempel.
I Socialdemokraternas verkställande tutskott (VU) gäller - precis som tidigare - varannan-damernas. Fyra av sju (majoriteten) ordinarie VU-ledamöter är faktiskt kvinnor.
Socialdemokraterna är och förblir ett feministiskt parti, även om den nya partiledaren har mustasch och gillar gubbrock.
Etniciteten känns faktiskt som ett större bekymmer just nu. Det finns få representanter med utomnordisk bakgrund i S-toppen.
Därför är det hög tid att arbetarrörelsen börjar diskutera orättvisor som bottnar i etnicitet med samma kraft som man angriper klass- och könsmässiga ojämlikheter.
Socialdemokratin ska vara en svuren fiende till alla former av orättvisor och diskriminering.
Jämlikhetssträvandena handlar inte bara om det ena eller det andra.