Det är tur att det svenska näringslivet inte är samma sak som Svenskt näringsliv. I alla undersökningar säger näringslivsfolket att vad man önskar sig av en nyanställd är engagemang, entusiasm, kreativitet och entreprenörsanda. Det är inte så viktigt om civilingenjören kan sina logaritmtabeller utantill tycker man.
Svenskt näringsliv däremot vill i sin rapport "Konsten att strula till ett liv - Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete" att konstnärliga studier och humaniora studier ska rendera mindre studiebidrag än studier som leder till "riktiga jobb". Detta trots att de flesta känner till att det är kultur och humaniora studier som stimulerar kreativitet och entreprenörskap.
Man skriver: "Inkomsterna för dem som har studerat konst och humaniora uppgår enbart till 52 procent av inkomsterna för dem som har studerat teknik och tillverkning. En av orsakerna är att det bara är 75 procent som arbetar på en relevant arbetsmarknad fem år efter examen. Ändå har antalet sökande till konst- och humaniorautbildningar ökat med 50 procent under 2000-talet, medan förstahandsansökningarna till teknik och tillverkning endast har stigit med åtta procent."
Detta ser man som ett problem då det borde glädja entreprenöriella visionärer inom industrin, som sett exempelvis konstnärer som Carl Larsson lyfta den svenska designen - och varit med om att skapa förutsättningarna för den världsomspännande Ikea-koncernen.
Det värsta med Svenskt näringslivs rapport är att den belyser en total okunnighet om de kunskapsteoretiska förutsättningarna för skola, högskola och universitet.
Man brukar dela in lärande i tre stora delar: Utbildning som leder till yrkesidentitet, bildning som leder till en kulturell identitet och folkbildning som leder till en samhällsmedborgaridentitet.
Svenskt näringslivs rapport visar tydligt att man enögt och inskränkt enbart inriktar sig på att diskutera utbildningsdelen. Lärosätenas uppdrag att hos eleverna skapa kulturell identitet och samhällsmedborgaridentitet bortses ifrån.
Det är som om rapportskrivarna skulle vilja ta penseln ur Leonardo da Vincis hand eller fiolen ur Einsteins.
Man kommer osökt att tänka på de avslutande resonemangen i Carl Jonas Love Almqvists klassiker "Det går an" från 1839: "Man kan väl säga att människorna nu faller ned
över de materiella intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan säga det så länge man inte inser, att det just är själarna, som vår tid i själva verket mest av allt arbetar för."