Vintern är äntligen här. Snön är gnistrande vit ute och täckbyxorna har åkt på. "Efter en kall vinter kommer ytterligare två", inledde jag min krönika med i början av november. En månad av regn och rusk följde.
Samtidigt som jag gläds åt att min favoritårstid är kommen är det svårt att inte reflektera över resultatet av FN:s klimatmöte i Durban. Att mötet inte havererade totalt är dock glädjande med tanke på att tidigare förhandlingar strandat.
Första gången jag hörde begreppet hållbar utveckling trodde jag att det endast handlade om miljöfrågor. Men utöver det ekologiska, finns de ekonomiska och sociala perspektiven. Kopplingen mellan de tre behöver tydliggöras.
Ett konkret exempel är den illa fungerande elmarknaden. Förutom att den faktiska produktionen behöver fortsätta utvecklas åt det förnyelsebara hållet, så finns det ekonomiska och sociala perspektiv på frågan.
En bekant som bor i Stockholm berättade att de riktigt kalla månaderna förra året kunde resultera i en elräkning på runt 5-6000 kronor. Det finns inget hållbart i en sådan situation.
Förhoppningsvis har dock klimatmötet lyckats enas om en hållbar strategi för arbetsformerna inför det nya klimatavtalet (som förhoppningsvis sluts 2015).
Det kräver dock att länders kortsiktiga ekonomiska intressen kan läggas åt sidan.
USA:s ekonomi bygger som bekant på oljan och landet har högst utsläpp per capita i världen. Däremot har Kina gått om USA i den totala utsläppsmängden, men betecknas fortfarande som utvecklingsland.
Därför är det inte förvånande att dessa stormakter obstruerar under klimatmötena. Andra argument förutom att de rika länderna måste gå före eller att utvecklingsländer med hög andel utsläpp har ett lika stort ansvar måste därför användas.
Oljan står för en stor andel av utsläppen. Samtidigt är i stort sett alla delar av samhället beroende av den på ett eller annat sätt. Men för eller senare det kommer det ta stopp.
Det sociala perspektivet, exempelvis hur människors hälsa påverkas av utsläpp, produktion av och användande av varor med kemikalier borde vara minst lika viktigt inför det framtida avtalet som de synliga klimatförändringarna. Särskilt med tanke på de ekonomiska konsekvenser det kan innebära.
Följden av kloka politiska prioriteringar och investeringar redan nu är sänkningar av framtida kostnader. Både ekonomiskt och socialt. Såväl för det offentliga som individen.