Kronan räddade Sverige, inte Borg
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
När krisen slog till 2008 och blev som tuffast 2009 då sänktes kronans kurs mot omvärlden vilket räddade massor av exportföretag, importkonkurrerande företag, vår turistsektor och den viktiga gränshandeln.
Våra exportföretag drabbades hårt och tiotusentals jobb försvann när exportmarknaderna rasade men fallet dämpades av kronans fall och av att svensk folket stannade hemma på semestern och omvärldens turister insåg att Sverige var billigt att åka till.
Gränshandeln mot Norden och Östeuropa blommade på ett unikt sätt med massor av jobb som följd. Tusentals svenska löntagare undvek dessutom arbetslöshet här hemma genom att ta jobb i Norge.
Att vi hade en egen valuta var vår främsta livboj under krisen. Den svenska riksbanken kunde sätta låga räntor efter vad vår ekonomi behövde och de extrema räntorna var en stimulans i sig samtidigt som de sänkte kronkursen.
Kronfallet var sannolikt den viktigaste men mest dolda faktorn bakom att krisen inte blev än värre trots att de svenska bankerna av regeringen och tillsynsmyndigheterna tilläts missköta sig värre än i många andra länder.
Trots egenberömmet var regeringens politik däremot mycket mindre att skryta med. Regeringen fick tidigt indikationer på att krisen skulle komma men var trots det länge helt passiv. De expansionsåtgärder som sattes in t.ex. för kommunerna pressades fram av opposition, fackliga organisationer och från kommunsektorn.
I stället var det riksbanken, som efter en baklängesvurpa i starten, och vår fria krona som räddade ekonomin från total kollaps. Den enda kalkyler som verkar finnas anger att kronfallet kan ha räddat 50 000 jobb i Sverige och därför hade effekter mångdubbelt större än regeringens politik.
I USA däremot, steg dollarkursen när otryggt kapital flödade in och den amerikanska ekonomins läge förvärrades. EU ländernas kris förvärrades också när euron steg i värde.
Sedan dess har dock Euron blivit en sorts skvalpvaluta som sjönk när Grekland ramlade ihop under eurobördan och det irländska banksystemet kraschade. Om hörnet väntar en ny EMU kris när den spanska ekonomin väntar på dödshugg från finansmarknadens matadorer.
Det som räddade svensk ekonomi var faktiskt att en majoritet av svenska folket 2003 röstade för att behålla kronan, stå fritt från EMU för att vid kriser kunna ha en egen valuta och egen penning- och finanspolitik.
De ledande i nuvarande alliansregering kämpade då som djur för att avskaffa kronan och folkpartiets Jan Björklund brukar ju fortfarande närmast dagligen kräva en ny folkomröstning för att få "rätt" svar.
Det paradoxala är därför att regeringen räddats av sina kanske värsta hatobjekt - den fria kronan och att vi har en egen riksbank. Utan dem hade den totala arbetslösheten och Europas högsta ungdomsarbetslöshet blivit etter värre och kanske regeringen haft svårt att bli omvald.
Valet ägde också rum då så mycket i ekonomin tedde sig positivt. Tillväxtsiffrorna, jämförda med fjolårets katastrofer såg bra ut, bankekonomerna spådde "happy days are here again", aktiebörsen hade stigit och den politiska budgivningen i valrörelsen gällde vem som hade mest att kortsiktigt spendera - inte vilket samhälle som väntar runt hörnet eller längre fram i tiden.
På ytan ser det fortfarande så bra ut men därunder finns ett antal monster lurande. Eurokursen skvalpar dag för dag och spänningarna mellan länderna visar uppenbart vilket ojämlikt äktenskap EMU egentligen är med Tyskland på ena sidan och en rad andra länder på den andra.
Man kan likna det vid ett gammalt harem med shejken Tyskland å ena sidan som bestämmer kursen utifrån egna önskemål medan alla hustrurna och bihustrurna hjälplöst söker rädda sina positioner.
Däremellen yrar eunuckerna i form av den europeiska centralbanken och EU kommissionen omkring utstötande efterklokheter men utan kraft och förmåga att i tid inse och åtgärda kriser.
EMU-projektet hade sin höjdpunkt då ekonomerna ansåg att växelkurser inte längre behövdes och många av Europas beslutsfattare trodde att Tysklands lönenivå och arbetsvillkor berodde på att man hade D-marken - men hej vad man bedrog sig.
Nu går eftertankens kranka blekhet över världen och allt fler länder söker kopiera Kinas och Tysklands exempel med en undervärderad växelkurs för att få fart på sina ekonomier. USA står i främsta ledet liksom Japan, Brasilien och rader av snabbväxande länder. Sannolikheten för att EMU bryter ihop har ökat drastiskt.
Nu kommer också sanningens minut för svensk ekonomi. Vår krona räddade gav oss respit under superkrisfasen. Men om regeringen, näringslivet och turistbranschen fortsätter att tro att det var deras egna åtgärder som räddade oss och inte inser kronkursens betydelse då är vi illa ute.
Regeringens självberöm är ytterst illavarslande, liksom t ex alla dessa turistchefer som hävdar att just deras info vände turistströmmarna hit.
Med en stark krona minskar nu drastiskt bokningarna i de svenska fjällen och resebyråerna rapporterar rekordintresse för utlandsresor. Exportföretagen kommer också att klämmas åt.
Den tidsfrist som kronfallet gav borde ha utnyttjats till att bygga upp vår konkurrenskraft framför allt genom satsningar på utbildning av barn och vidareutbildning av arbetskraften och stora produktiva investeringar. Men det gjorde inte regeringen och nu kommer räkningen för denna passivitet.
Tillväxten kommer därför att bromsas upp, massarbetslösheten permanentas och det nya klassamhälle vi fått de senaste åren ytterligare förvärras.