När man hör ordet "nyhet" tänker man inte sällan på någonting oväntat och dramatiskt. Någonting som leder till stora löpsedlar och svarta rubriker – man tänker kort sagt på en överraskning, som det blir tidningens och pressens uppgift att informera allmänheten om.
Men vad ska man egentligen säga om en nyhet som i och för sig är allvarlig – men som inte är det minsta oväntad, som man tvärtom har kunnat förutse under lång tid och som faktiskt upprepar sig från år till år? Är inte den händelsen också värd att rapportera om och ta på allvar?
Det är en gammal princip att det oväntade alltid har ett större nyhetsvärde än det väntade. Jag vet inte om de på journalisthögskolorna fortfarande använder det slitna exemplet att det inte är en nyhet när en brevbärare har blivit biten av en hund – men att det verkligen är en nyhet när det är brevbäraren som har bitit en hund.
Det kanske var ett bra sätt att driva en tidning på – men det var aldrig ett särskilt bra sätt att skildra verkligheten på.
Den har i stället en tendens att upprepa sig, och vara ganska förutsägbar. Redan den 29 maj i år kunde Vårdförbundet berätta att situationen inom vården skulle bli svår den här sommaren. Med en enkätundersökning bland sina medarbetare och intervjuer med sina 21 distriktsordförande kunde de konstatera att vårdgivare över nästan hela landet drar ner på vårdplatser och personaltäthet under sommarsäsongen.
Det finns flera sätt att hantera personalbristen, och vart och ett av dem får sina konsekvenser. Den som tar in dyra hyrläkare skadar ekonomin på sikt, medan den som tar in läkarstuderande eller annan i grund och botten okvalificerad personal på omvårdnadstjänster måste räkna med en försämring av vårdkvaliteten.
Oaktat de bonusar som många landsting betalar ut sliter den ökade övertiden på personalen, och det förekommer också att personal pressas att ta ut sin semester på tider som passar arbetsgivaren snarare än det egna livet. Det behöver knappast sägas att det här knappast är någonting som på sikt bidrar till att lösa den allvarliga bristen på sjuksköterskor.
Efter Vårdförbundets varning kommer det alltså inte heller som en överraskning att deras förutsägelser har slagit in. I vad som borde generera braskande rubriker rapporterar fackförbundet nu att det förekommer att sjuksköterskor tvingas jobba hela dygn i taget; det finns helt enkelt inga ersättare, och när patientsäkerheten står på spel är det omöjligt att säga nej.
Det säger sig självt att personal som har jobbat så länge fattar sämre beslut, och löper större risk att göra fel. Varje sådant fel leder till ytterligare behov av vård – och vips har det som skulle vara en lösning i stället blivit början på en ond cirkel.
I längden leder det också till en ohållbar arbetssituation för dem som jobbar inom vården. Extra insatser och räddningar på mållinjen kan alla ställa upp med – men inte om det är vad som förväntas av en till vardags. I så fall är det bara rimligt att gå till ett yrke där man inte tvingas trolla med knäna.
Det finns en inställning som säger att alla problem handlar om pengar och finansiering – om du bara kastar tillräckligt mycket sedlar på problemen, kommer de att spricka som troll i solsken. Men så är det inte. Ibland måste man snarare tänka över hur någonting görs, och på vad man lägger pengarna.
Det har länge funnits en kritik mot att man inom vården räknar vårdkvantitet före -kvalitet. Kanske har vi snart kommit till en punkt där man faktiskt också kan börja räkna arbetets kvalitet framför dess kvantitet?