Landet Konsensus

BRETT SAMARBETE. Finlands statsminister Alexander Stubb, som representerar Samlingspartiet (motsvarigheten till Moderaterna), leder en blårödgrön fempartikoalition.

BRETT SAMARBETE. Finlands statsminister Alexander Stubb, som representerar Samlingspartiet (motsvarigheten till Moderaterna), leder en blårödgrön fempartikoalition.

Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

Politik2014-07-14 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Förutom S-ledaren Stefan Löven var det inte så många som framhöll behovet av block-överskridande samarbete i årets Almedalstal.

Men efter valet kan situationen vara en annan. Opinionsmätningarna visar att Sverige kan få en riksdag med oklara majoritetsförhållanden.

Det kan tvinga fler än Löfven att tänka utanför boxen.

En mer fragmentiserad riksdag är ingen idealisk utveckling. Men det går att hantera även sådana situationer.

Partierna får helt enkelt laga efter läge.

Titta bara på Finland, landet där politiken länge präglats av konsensus och breda samförståndslösningar.

I dag består den finska regeringen av en blårödgrön koalition med fem olika partier.

Samlingspartiet (motsvarigheten till de svenska Moderaterna) innehar statsministerposten och fem andra statsråd.

Socialdemokraterna har sex statsråd – bland annat de tunga rollerna som finansminister och utrikesminister.

De gröna (Miljöpartiet) och Svenska folkpartiet har två platser vardera. Kristdemokraterna har ett statsråd.

Det betyder att fem av åtta riksdagspartier ingår i den finska regeringen. Dessa partier fick tillsammans stöd av 55,1 procent av väljarna i valet 2011.

Oppositionen består av Vänsterförbundet (som ingick i regeringen tills helt nyligen), Centerpartiet samt Sannfinländarna.

Noterbart med den finska samförståndsmodellen är att även småpartier kan spela en stor roll. Det är inte bara de stora elefanterna som dansar.

Svenska Folkpartiet (som i senaste valet fick bara 4,3 procent) har ingått i alla finska regeringar sedan 1979 med en eller två ministerposter!

Konsensusmodellen har emellertid nackdelar.

Till exempel är valdeltagandet bara 67 procent – klart lägre jämfört med Sverige.

Många väljare upplever att det inte spelar så stor roll hur de röstar när resultaten ändå blir en bred regering av samma typ som tidigare.

Men fördelen är att denna ständiga strävan efter brett samförstånd medverkar till politisk och ekonomisk stabilitet.

Jag säger inte att Finland bör bilda modell för Sverige.

Men jag säger att Finland visar att det finns alternativ till hård blockpolitik och att det funkar ganska bra.

Därför bör fler partiledare än Stefan Löfven hålla dörren öppen för bredare samarbeten även i svensk politik.

Därtill kan man bli ”nödd och tvungen”, som biskop Brask sa en gång i tiden.