Den 19 oktober 2017 var det prick 100 år sedan liberalen Nils Edén och socialdemokraten Hjalmar Branting bildade gemensam regering.
Piteåsonen Edén blev statsminister medan Branting axlade rollen som finansminister i den liberalsocialdemokratiska koalitionen – och i höst är det dags att fira att det gått ett sekel sedan denna regering presenterade det historiska förslaget om allmän och lika rösträtt.
Riksdagsbeslutet togs den 24 maj 1919 och det första demokratiska valet till andra kammaren genomfördes 1921.
För alla demokrater är det dagar att minnas och uppmärksamma.
Det är självklart att Edéns regering blir ihågkommen främst för sitt arbete för allmän och lika rösträtt i Sverige. Men regeringen gjorde mer än så.
Andra viktiga inrikespolitiska beslut var lagen om åtta timmars arbetsdag, förslaget om dödsstraffets avskaffande (som blev verklighet 1921), en ny fattigvårdslag, en ny vattenlag och en större skolreform.
Även på det utrikespolitiska planet skedde kursändringar – till exempel ett närmande till Storbritannien som hade stor betydelse för livsmedelsförsörjningen och för att pressa tillbaka hungersnöden i Sverige.
Vidare tog regeringen ställning för att Sverige skulle gå med i det nybildade Nationernas Förbund – ett beslut som inte var självklart.
Även på den tiden fanns nej-sägare och isolationister. Både högerns Ernst Trygger och vänstersocialisten Ivar Vennerström ingick i motståndarlägret, ungefär som dagens EU-motståndare Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt.
Med alla rimliga mått mätt ledde Edén en framgångsrik regering. Men konstigt nog är detta ändå enda gången som socialdemokrater och liberaler bildat en gemensam koalition.
Under historiens lopp har partierna dock visat samarbetsförmåga vid fler tillfällen.
n 1974 och 1975 var Olof Palme och Gunnar Helén de drivande krafterna bakom Hagauppgörelserna om den ekonomiska politiken.
n Under folkomröstningskampanjen 1980 samarbetade S och FP (dagens L) om energifrågan i linje 2.
n 1990-1991 gjorde Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg upp om den stora skattereformen.
I samtliga fall är det samarbetslösningar som varit till glädje för Sverige, vilket borde vara en lärdom i dagens splittrade politiska landskap.
Om Edén och Branting kunde samsas i en betydligt mer skakig och osäker tid borde det vara möjligt även för dagens partiledargarnityr.
Socialdemokrater och hela eller delar av den borgerliga alliansen borde kunna komma överens om skatter, kriminalpolitik, familjepolitik, bostadspolitik och många andra frågor.
Historien lär oss att det är pragmatiska samarbetspolitiker som Edén och Branting som bär utvecklingen framåt – inte högljudda stridstuppar och ytterkantspolitiker av samma sort som Ernst Trygger och Ivar Vennerström.
Det borde också vara riktmärket när Ulf Kristersson, Jan Björklund, Annie Lööf och Stefan Löfven funderar på hur landet ska styras efter valet 9 september i år. Steril blockpolitik lyfter inte landet.
I Piteå finns Nils Edéns väg som en hyllning till bygdens framgångsrike son. Den ansluter till Olof Palmes gata.
För mig symboliserar det närheten mellan socialdemokrati och socialliberalism i bygget av det moderna och demokratiska välfärds-Sverige.
Det finns idémässiga likheter när det gäller behovet av att tukta och komplettera marknaden med socialpolitik, skolpolitik och andra samhälleliga insatser.
Under åren 1917-1920 förenades dessa idéer i en väl fungerande regeringspolitik och arbetet för att etablera demokrati i Sverige.
Det finns många goda skäl att påminna om denna historiska gärning 100 år senare.
Utan Nils Edéns och Hjalmar Brantings förmåga till samarbete i grundläggande samhällsfrågor vet vi inte var Sverige befunnit sig idag.