Björn Pettersson, länsarbetsdirektör i Norrbotten 1991-99, gav mig för några år sedan ett tänkvärt citat från arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945.
"Ty erfarenheten har visat att människorna icke kan stå ut med de umbäranden och det psykiska lidande som en långvarig massarbetslöshet åsamkar dem. Ett sådant lidande blir till en fara för den demokratiska samhällsformen.
Under alla förhållanden kommer den att förgifta hela atmosfären i samhället, göra människorna mer monopolitiskt inställda, mindre benägna att unna varandra arbete, utkomst och lika rättigheter, mer benägna att skydda var och en sina intressen på ett för hela samhället skadligt sätt."
Det var Ernst Wigforss som satt vid skrivmaskinen och formulerade resonemanget. Han hade sett hur massarbetslösheten och krisen i 1930-talets Tyskland blev en grogrund för nazism, främlingsfientlighet och rasism. Den hade "förgiftat samhället" och gjort "människor mindre benägna att unna varandra lika rättigheter".
Därför gjorde Wigforss den fulla sysselsättningen till målet för sin och arbetarrörelsens efterkrigspolitik. Alla skulle göras delaktiga i samhällsbygget. Ingen skulle hamna utanför.
Hög arbetslöshet och stora sociala klyftor skulle inte ännu en gång få skapa ett drivhus för antidemokratiska partier och extremister.
Men tyvärr har minnena av krig, fascism och nazism bleknat. Dagens Europa tar inte arbetslösheten på lika stort allvar som 1945.
I dag går hela 25 miljoner EU-medborgare utan jobb.
Sverige är inte förskonat. Enligt arbetsförmedlingen senaste siffror ökade arbetslösheten i Sverige till 8,6 procent i november. 403 000 svenskar går arbetslösa, enligt AF.
Följaktligen kommer även framgångarna för de som skyller på problemen på invandrarna och ställer folkgrupper mot varandra. Samhället förgiftas ånyo.
Ofta sägs det att vi måste ta mer debatt med extremisterna. Det är säkert riktigt. Men det räcker inte med bara snack.
Det gäller framför allt att ta fajten med de samhällsproblem (arbetslöshet, utanförskap och växande klyftor) som göder rasism, extremism och egoism.
Dagens politiker måste dra samma slutsats som Wigforss 1945.
Först och främst behövs en politik som minskar arbetslösheten och de sociala klyftorna.
1. Det behövs aktiv näringspolitik. Inom socialdemokratin finns redan idéer om att utveckla branschprogram för fordons-, gruv-, upplevelse- och läkemedelsindustrin. Det handlar om att använda samhällets resurser (forskning, högre utbildning och infrastruktur) för att utveckla de företag som är ryggraden i svenskt näringsliv.
2. Det behövs en ny arbetsmarknadspolitik. Det är dags att se sanningen i vitögat. Det finns en stor grupp som har det tufft i ett mer slimmat arbetsliv. Därför behövs en alternativ arbetsmarknad för dem som av ett eller annat skäl har hamnat utanför.
Det kan handla om bidragsanställningar i den ideella sektorn, sociala kooperativ eller Samhall. Det kan vara "plusjobb" på äldreboenden eller "gröna jobb" i skogen.
Aktiva åtgärder - som gör människor delaktiga i arbets- och samhällslivet - är bättre än att göra långtidssjuka och långtidsarbetslösa till socialbidragstagare.
3. Det behövs ett kunskapslyft 2.0. Det moderna arbetslivet förändras snabbt. Arbetsuppgifter förändras av ny teknik, ny teknik och nya organisationer.
De kunskaper som man tillgodogör sig som 20-åring på universitetet åldras snabbare än tidigare. Därför gäller det att ständigt fylla på med ny kompetens.
Sverige har redan en fin struktur för vuxenutbildningen (folkhögskolor, bildningsförbund, Komvux med mera).
Nu gäller det att använda alla dessa resurser på ett nytt sätt och fylla dem med nytt innehåll.
4. Det behövs större investeringar i järnvägar, vägar, skolor, bostäder, bredband och annan samhällelig infrastruktur.
Det är en vitamininjektion för arbetsmarknaden på kort sikt men också ett sätt att lägga grund för en mer långsiktig tillväxt i svenskt näringsliv.
Om människor ser att arbetsmarknaden förbättras, att utslagningen minskar och att det finns hopp om livet för alla (inte bara de som redan har det bra), då begränsas utrymmet för extrema partier.
Wigforss gamla sanning gäller än. En aktiv jobbpolitik är ett värn för den demokratiska samhällsformen.