De politiker som vill minska politikerföraktet och klyftan mellan ”vi och dom” har idag en hel del att fundera över. Ta exempelvis det här med marknadsstyrningen i den skattefinansierade välfärden.
Initierade forskare har i rapport efter rapport lyft fram att välfärdstjänsterna inte lämpar sig för den typ av marknadsmodeller vi infört i vårt land. Nyligen kom exempelvis en Unicef-rapport som, i likhet med analyser från bland andra OECD, visar att det svenska skolpengsystemet leder till ökad ojämlikhet.
Vad svenska folket anser i frågan har det aldrig rått någon tvekan om. En mycket stabil majoritet av väljarna, mellan 60-80 procent, har i otaliga opinionsmätningar de senaste åren tydligt gett uttryck för att de inte vill se någon vinstdrift i den skattefinansierade välfärdssektorn.
Kritiken är stark även bland dem som röstar borgerligt.
De miljontals kronor som näringslivets lobbyorganisationer satsat på opinionsbildning tycks helt uppenbart inte haft någon större effekt på vad väljarna anser i denna fråga.
Men trots att det finns ett väl underbyggt forskningsstöd och en stark och stabil folkopinion har ändå väldigt lite hänt i den praktiska politiken.
Den rödgröna regeringen lade strax före senaste valet fram ett förslag för att stoppa vinstdriften i den skattefinansierade skolan och omsorgen.
Förslaget röstades dock ner av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna.
Riksdagen valde alltså att lyssna till de välorganiserade lobbygrupper som har ett egenintresse av att fortsätta marknadsexperimentet.
Även om alla brister vi ser i välfärden naturligtvis inte härrör från vinstdriften har onekligen de politiker på ömse sidor om blockgränsen, som idag uttrycker oro för den växande klyftan mellan väljare och valda, anledning till självkritisk reflektion.
Ett första steg vore att politikerna ordentligt lyssnar in sina egna väljare och samtidigt tar del av den breda och fördjupade forskningslitteratur som faktiskt finns på området.
Sedan måste det till en rad riksdagsbeslut som sätter allmänintresset före det kortsiktiga vinstintresset.
Någon hjälp rörande detta är knappast att vänta från Sverigedemokraterna, som ju framgångsrikt de senaste åren lyckats exploatera just det missnöje som uppstått i glappet mellan politiker och väljare.
Övertron på marknadskrafterna göder demokratins dödgrävare.
Det är dags att omvandla den insikten till praktisk politik nu.