Det var engelska riskkapitalister som började bygga Malmbanan och tänkte exploatera Malmfälten. 1888 stod järnvägen från Luleå till Malmberget klar.
Samma år gick de första malmleveranserna från hamnen i Luleå till England. Men redan året därpå gick engelsmännen i konkurs. Kostnaderna för järnvägsbygget blev för betungande.
Det kan vara värt att påminna om historien när vi följer utvecklingen runt Northland Resources och gruvverksamheten i Pajala 2013.
Inte heller gruvverksamheten i Malmberget och Kiruna gick på räls i början. LKAB var ingen guldkalv under sina första år.
Hela 1890-talet var en stökig tid. 1891 bildades AB Gellivare Malmfält av grosshandlaren Gustaf Emil Broms och överste Carl Otto Bergman.
De tog över aktiemajoriteten i det då privatägda LKAB 1893. Men Broms och Bergmans bolag gick i konkurs år 1900.
Turbulensen ledde så småningom till att pappa staten grep in. Hälften av LKAB förstatligades av Arvid Lindmans högerregering 1907. Resten blev statligt 1957.
Med andra ord: Det tog många år innan LKAB blev vad det är i dag. Därför är det egentligen inte förvånande att dagens Kaunisvaara-projekt får en motgång. Det är ingen söndagspromenad att starta en ny gruva.
Snarare är det överraskande att allting har gått så smärtfritt fram tills nu. Jag har ibland varit förvånad över hur snabbt det gått.
2010 åkte jag runt med gamla kommunalrådet Bengt Niska och såg en verksamhet som bara var i sin linda. Bara två år senare stod det enorma anrikningsverket färdigt!
I bland har jag tänkt den otäcka tanken: "Tänk om det slutar som en Stålverk 80-krasch". Många drömmar och förhoppningar spolierades ju i Luleå i slutet av 1970-talet.
Men det finns en skillnad jämfört med Stålverk 80. Stålverk 80 fanns bara på pappret. I Kaunisvaara finns en anläggning som är igång och producerar.
Bolaget har redan investerat hiskeliga åtta miljarder kronor (annorlunda uttryckt: åtta tusen miljoner kronor) i Kaunisvaara, Pitkäjärvi och Narvik.
I hamnen i Narvik ligger redan färdigt järnmalmskoncentrat.
Enligt bolaget kommer den första båten att lämna Narvik i mitten av februari med 40 000 ton som ska
fraktas till Tata Steel i Nederländerna.
De stora investeringarna är alltså gjorda. Men problemet att bolaget ännu inte har tjänat en spänn på sina produkter. Investeringarna betalar sig ju först på sikt.
Northland har tidigare räknat med ett positivt kassaflöde under andra halvåret 2013. Men i dag - i februari - är läget ett annat. I dag upplever bolaget en akut kassakris.
Det är givetvis allvarligt och något som påverkar förtroendet. Det är inte heller osannolikt att det leder till förändringar i ledningen, styrelsen och bland ägarna.
Men mitt i all denna dramatik är det viktigt att ha en smula is i magen om framtiden för Kaunisvaara-projektet.
"Det är ingen bubbla. Det finns en gruva och maskiner som fungerar. Hårdvaran är på plats", säger Magnus Eriksson, professor i mineralekonomi, till P4 Norrbotten 30 januari.
I samma intervju pekar han även på att det finns en stor efterfrågan på järnmalm i världen.
Annorlunda uttryckt: Under en period kan det bli en del stormar runt Kaunisvaara och Northland Resources - ungefär som det var i Malmfälten i slutet av 1800-talet.
Men det fina i kråksången är att det inte förändrar grunden, själva basen, för jobb och produktion. Malmen i Tapuli och Sahavaara försvinner inte.