På söndag fyller hedersmannen Gösta Ingvar Carlsson i Tyresö 80 år. Jag hoppas att han blir ordentligt uppvaktad.
Ingvar Carlsson förtjänar att hyllas. Hans klassresa från ett enkelt arbetarhem i Borås till rollen som statsminister är en av 1900-talets vackra berättelser.
När han växte upp var det ingen självklarhet för arbetarbarn att plugga vidare på universitet. Men det socialdemokratiska välfärdsbygget gjorde att Ingvar och andra arbetarbarn fick chansen att växa och utvecklas.
Den högre utbildningen var inte längre förbehållen bara de välbeställda i samhället.
Även sonen till en fattig textilarbeterska kunde skaffa sig en pol mag-examen.
Underen lång politisk gärning – som SSU:are, riksdagsledamot, bostadsminister, utbildningsminister, miljöminister, vice statsminister, partiledare och statsminister – var Carlsson själv med och utvecklade välfärdssamhället. Under 1960- och 1970-talen skedde massiva satsningar på sjukvård, tandvård, äldreomsorg, barnomsorg och för att höja bostadsstandarden i Sverige.
Som politiker hade Ingvar Carlsson också en stark känsla för det Sverige som finns utanför storstadsregionerna. Han har alltid varit en god vän till Norrbotten.
4 Som utbildningsminister 1971–73 var han med och etablerade Tekniska högskolan (dagens universitet i Luleå). Det är och förblir en av de viktigaste regionala utvecklingsinsatserna under 1900-talet.
4 Som partistyrelserepresentant och Olof Palmes förlängda arm var han delaktig i arbetet med utvecklings-planen för Norrbotten och för att rädda basindustrierna 1982.
4 Som statsminister 1986–1991 såg han till att industriminister Thage G Peterson fick ordentligt med resurser för att kunna satsa på regionalpolitiken.
I rollen som statsminister besökte Ingvar Carlsson Norrbotten sista gången onsdag 7 februari 1996.
Det blev en tack- och avskedsföreställning där han uppvaktades av S-distriktet, LO och andra arbetarrörelseorganisationer.
Jag tänker ibland på några ord som Ingvar Carlsson sa till sina partivänner den kvällen.
”Vi måste driva opinion i stället för att ständigt undersöka opinion”, konstaterade Carlsson.
Det är självkritiska ord som också Stefan Löfven, Carin Jämtin och andra i dagens ledargarnityr har anledning att begrunda.
Opinionsinstituten anlitas flitigt av partistrategerna på Sveavägen 68 för att känna av stämningarna och hur vindarna blåser.
Men det finns en fara med alla dessa opinionsmätningar.
Det är lätt att förvandlas till opinionens fånge och bli en simpel vindflöjel istället för att argumentera för det man verkligen tror på.
Man kan till exempel fråga sig hur det blivit med 1950-talets ATP-reform eller 1960-talets utbyggnad välfärdspolitiken om dåtidens S-ledning bara följt folkopinionen.
4 ATP var ingen självklar socialdemokratisk stridsfråga från början. De interna mätningarna visade att partimedlemmarna hellre vill ha förstärkt folkpension. Men S-ledningen tog fajt för sin idé, trots motståndet.
4 På samma sätt var det med omsen (senare omdöpt till momsen) som dåvarande finansministern Gunnar Sträng ville använda för att finansiera utbyggnaden av den offentliga sektorn på 1960-talet. LO ansåg att omsen skulle försämra reallönerna. Men Sträng vek sig inte för kritiken.
Politiska partier ska självfallet inte vara okänsliga för opinionen och kritiska invändningar. Men den som vill bli långsiktigt framgångsrik gör klokt i att framför allt lyssna och tro på det egna hjärtats röst.
Det har Ingvar Carlsson gjort under hela sitt liv – och det gör att vi i dag kan beskriva honom som en av 1900-talets bästa politiker alla kategorier.
Dagens socialdemokrati har mycket att lära av honom.