Under semestern såg jag i tidningen att Östen Mäkitalo gått bort. Mäkitalo, född 27 augusti 1938 i norrbottniska Koutojärvi, brukar beskrivas som "mobiltelefonins fader".
Under 40 år arbetade han på Televerket (dagens TeliaSonera) med att utveckla mobiltelefoni och annan teknik som vi i dag betraktar som självklarheter i vår vardag.
Men berättelsen om Mäkitalo är inte bara historien om en duktig tornedaling. Den lär oss även något om betydelsen av samspel mellan privata och offentliga aktörer.
"Ett företag som kunnat skörda stora framgångar genom Östens livsverk är Ericson. Att Norden blev först i världen med automatiskt mobiltelefonsystem, NMT 1981, var till stor del Östens förtjänst", framhöll tre av hans vänner - Sven-Olof Öhrvik, Jan Uddenfelt och Håkan Eriksson - i DN 14 juli.
Annorlunda uttryckt: Utvecklingsarbetet inom statliga Televerket gjorde att även Ericson kunde växa och utvecklas. Stat och privat näringsliv gick hand i hand.
Exemplet är inte unikt. Många svenska produkter uppstod ur en symbios mellan offentlig sektor och privat näringsliv.
Asea (dagens ABB) växte tack vare order från statliga Vattenfall och SJ.
Electrolux hade nytta av 1960-talets miljonbostadsprogram som skapade en stor hemmamarknad för vitvaror.
På 1960-talet bidrog AP-fonderna med riskvilligt kapital till Volvo.
På 1990-talet gjorde hemma-PC-reformen Sverige till en framstående IT-nation.
Därför reagerar jag mot dem som nu drar en skarp skiljelinje mellan stat och näringsliv, och vars enda näringspolitiska budskap är "privatiseringar".
Det finns ett värde att staten uppträder som en aktiv partner för att utveckla näringslivet i Sverige.
Det som fungerade under Östen Mäkitalos glansdagar funkar även i dag.
I en ledare i Aftonbladet 21 juli var Katrine Kielos inne på samma spår.
"Att efterfråga lite industripolitiskt ledarskap från regeringen Reinfeldt är inte samma sak som att vilja förstatliga bilfabriker", påpekade hon nästan försynt.
Just det. I Tyskland och Frankrike har borgerliga regeringar gått in med mångmiljardstöd för att rädda biltillverkningen. Men ingen borgerlig debattör har ännu kommit på tanken att beskriva Angela Merkel och Nicholas Sarkozy som gammaldags statssocialister.
I Sverige är det emellertid vad som drabbar Håkan Juholt (S), IF Metall och andra som efterlyser större engagemang för Saab och svensk fordonsindustri.
Det är häpnadsväckande. Det går inte att betrakta Saab som vilken nedläggningshotad godiskiosk som helst.
Sverige borde måna om den industriella kompetens och de mervärden som Saab och alla underleverantörer representerar.
För närvarande ser det väldigt illa ut för Saab. Men det finns fortfarande hopp.
"Ett tillfälligt statligt engagemang skulle dramatiskt öka möjligheterna för Saab att överleva", skriver journalisten och författaren Christer Gerlach i DN 30 juli.
Regeringen borde läsa och ta intryck. Den bör ta samma ansvar för fordonsindustrin som sina kollegor i andra europeiska länder.