Våren 1906 var Hjalmar Branting och den svenska socialdemokratin värdar för en hemlig "föreningskongress" i Folkets Hus Stockholm. Det var de splittrande och stridande fraktionerna i den ryska vänstern som samlades för att jämka samman sina viljor.
En av deltagarna var en kortväxt orakad georgier. Han bodde på Hotell Bristol och köpte en ny söndagskostym på varuhuset Pub. Senare blev han känd och ökänd under sitt täcknamn Stalin.
Det lär jag mig när jag läser historikern Lars Ilshammars minibiografi "Branting", som är den sjätte delen i Bonniers fantastiska serie "Sverige statsministrar under 100 år".
Episoden med Stalin säger en del om tillståndet i det tidiga 1900-talets unga arbetarrörelse.
Det var en brokig skara som rymde inte bara socialdemokrater, utan också anarkister, syndikalister, kommunister och revolutionärer.
I denna månmgfacetterade rörelse fanns dessutom många som ifrågasatte Hjalmar Branting som svensk arbetarledare.
Zeth Höglund, Hinke Bergegren och andra av dåtidens unga radikaler riktade ständigt kritik mot Branting.
"Han ansågs för gammal, för långsam, för försiktig, för inriktad på samarbete med liberalerna. Var han inte liberal själv, egentligen, undrade de unga arga, och krävde direkt handling i stället för parlamentarism", skriver Ilshammar.
Till sist blev det omöjligt att hålla samman alla stridande viljor i en och samma rörelse. 1917 sprack det socialdemokratiska partiet i en reformistisk och revolutionär del.
Samma år gick liberalerna och Socialdemokraterna samman i en gemensam regeringskoalition under ledning av liberalen Nils Edén. Branting bespottade "ministersocialism" blev verklighet.
1920 blev Branting själv också statsminister, historisk som den förste socialdemokraten på posten.
I riksdagsvalet 1921, det första valet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, var det även tydligt att svenska folket föredrog Branting framför vänstersocialisterna.
De som var mest högljudda på mötena var inte mest representativa för folkviljan. Socialdemokraterna fick 36,2 procent av rösterna, medan vänstersocialisterna bara lockade 4,6 procent.
Med historiens facit är det en utveckling som vi bara kan känna tacksamhet för.
Sverige slapp en blodig revolution som i Ryssland 1917 eller ett förödande inbördeskrig som i Finland 1918. Vi fick en fredlig omdaning av samhället.
Branting inledde dessutom en framgångsrik socialdemokratisk tradition att luta sig mot den politiska mitten i regeringsställning, noterar Lars Ilshammar.
Även det kan vara värt att påminna sig om 2012 års politiska klimat.
Det är inte hårdför block- eller ytterkantspolitik som varit det historiska framgångsreceptet. Socialdemokratin har lyckats bäst när den sökt breda samförståndslösningar.