Politiska ledare i väst talar vitt och brett om demokrati och mänskliga rättigheter, men de är ofta livrädda för att bli tagna på orden.
Det gäller i synnerhet i Mellanöstern, där de i årtionden stött korrupta diktaturer av allehanda slag - militärer som en gång gripit makten med våld, korrupta politiker som vägrar att avgå när tiden är ute, kungar, schejker och andra som inte ens försöker framstå som demokratiska.
Det finns en nästan hysterisk rädsla för att demokrati i dessa länder kan betyda att folken röstar fram "fel" segrare, d v s regeringar som inte går i västs ledband.
Särskilt stor är skräcken för "islamistiska" krafter, fast vi i dag har exempel på hur en islamistiskt färgad regering faktiskt förstärkt demokratin och ökat kvinnors och minoriteters rättigheter (Turkiet).
I Egypten fruktar man att det Muslimska brödraskapet, som är den bäst organiserade kraften i landets civila samhälle, ska vinna ett fritt val.
Det är för det första inte särskilt troligt i ett relativt sekulariserat land som Egypten.
För det andra kan man inte sätta sig över folkets vilja om man menar allvar med demokrati.
För det tredje är det oklokt att inte försöka inlemma alla folkliga rörelser i den demokratiska processen.
För två år sedan höll Barack Obama ett tal i Kairo som väckte stora förhoppningar i arabvärlden.
Han talade om yttrandefrihet och människors rätt att välja sina egna ledare som universella rättigheter. Många uppfattade detta som ett moraliskt ställningstagande och att USA nu skulle lägga om sin sedan länge föråldrade politik i Mellanöstern. Men ingenting hände.
Nu ligger USA:s politik i spillror, och Obama har missat ett historiskt tillfälle att visa moraliskt ledarskap i världen. Det blir ett styvt jobb för honom att återvinna arabernas förtroende, och att bygga upp en ny amerikansk Mellanösternpolitik, som också måste inkludera en omprövning av USA:s villkorslösa stöd till ockupationsmakten Israel.
Få anade att gatuförsäljaren Muhammad Bouazizis självmordsbrasa i Tunisien den 4 januari skulle sätta hela Mellanöstern i brand, störta diktatorer och befria miljontals människor från nedärvd rädsla för överheten.
Vi har bara sett början på omvälvningarma i Mellanöstern. Det handlar om fria val och ansvariga ledare, men också om ekonomisk rättvisa, jobb och utbildning åt alla, kvinnor som män.
Förhoppningsvis sker den fortsatta utvecklingen i fredligare former än dem vi bevittnat i Egypten.