För några timmar sedan gick solen ner för att en liten stund senare åter sprida ljus och värme över Tornedalen. Det ljus vi har i stort sett dygnet runt under några korta sommarmånader skapar en prunkande dal här men även runt om i Norrbotten. Det är unikt och få förunnat. Här i Tornedalen delar vi både ljuset och älven med våra grannar på den finska sidan - det är ingen skillnad fast den östra stranden blev ett annat land för drygt 200 år sedan.
Men det finns en tydlig skillnad; våra möjligheter att leva och bosätta oss i samklang med naturen och älven är väsensskilda. När jag blickar över mot den finska sidan ser jag nybyggda hus och bryggor vackert inbäddade i naturen i samklang med älven.
Det omvända ser jag när jag blickar västerut mot den svenska sidan; skog och sly och något enstaka plåttak skymtar mellan träden långt från stranden.
Förra sommaren paddlade jag kanot med min fru längs Muonio älv, även den en gränsälv mellan Sverige och Finland i Pajala kommun. Där var skillnaden ännu tydligare. På den finska sidan såg vi vackra hus, stugor, bryggor och barn som stojade längs älven. På den svenska sidan endast mil efter mil med skog, skog och åter skog, Samma sol, samma älv men ändock så olika.
Riksdagen förändrade för en tid sedan i stor politisk enighet lagstiftningen för att underlätta byggnation i vattennära lägen. I Norrbotten blev resultatet det omvända. Folkstyret ville underlätta, men byråkratin har försvårat.
Vår landshövding har tappert och förtjänstfullt bekämpat byråkratin och insett folkstyrets viljeyttring. Pajala har som exempel 100 mil älvstränder och flera hundra sjöar och inte ett LIS-område är godkänt av byråkratin för byggnation i vattennära lägen.
I fredags besökte jag Pajala, en kommun i en oerhört expansiv tid. Det som oroade beslutsfattare, företagare och medborgare mest var hur de skulle kunna locka till sig arbetskraft om de inte kunde erbjuda vackra boendemiljöer. Det är en befogad oro, inte bara i Pajala utan även i Norrbotten och övriga landet. Den som bara gömmer sig bakom paragrafer i stället för att på ett pragmatiskt sätt hjälpa människor är ett hinder för landsbygdens utveckling.
Jag kommer därför att i riksdagen ta initiativ till ett förtydligande av lagstiftningen så att folkstyrets viljeinriktning blir verklighet. Norrbottningar och även de på den västra stranden måste få möjligheten att förverkliga sina drömmar om ett vackert boende i samklang med naturen!