"Abrahamsson motsätter sig mediernas granskning av ledande socialdemokrater", skriver Johan Eriksson i moderata Norrbottens-Kuriren 6 december i en replik till min ledare 5 december.
Nej, Johan Eriksson, det gör jag inte. Läs innantill!
"Ledande politiker ska granskas och kritiseras", skrev jag 5 december. Men jag reagerar mot två saker i "granskningen" av Bodenpolitiken: 1) Tonläget och 2) Personattackerna mot Torbjörn Lidberg.
I Bo Östmans stora lördagskrönikor och Johan Erikssons ledare beskrivs Lidberg omväxlande som sänke, nödlösning och inkompetent.
Jag ber inte Östman och Eriksson att ändra åsikt eller byta ideologi. Däremot ber jag dem att besinna sitt ansvar som ledande skribenter i länets näst största tidning.
Det finns ett värde i att tydliggöra ideologiska skiljelinjer och olika uppfattningar. Folk ska veta att det gör skillnad att rösta på M, S eller andra partier.
Men varför måste Kurirens alla åsiktsartiklar kryddas med ett saftigt personangrepp? Varför måste det politiska språket brutaliseras, vara så hårt och oförsonligt?
En dag i augusti 2011 träffade jag Per-Ola Eriksson (då fortfarande landshövding). Det var bara några veckor efter katastrofen på norska Utöya.
Per-Ola Eriksson reflekterade över ett långt liv som politiker och statlig ämbetsman. Han reagerade bland annat över hur debattklimatet hårdnat och personangreppen blivit fler.
Han varnade för att ett högt politiskt tonläge riskerar att trigga i gång väldigt mörka krafter.
"Efter det som skett i Norge har alla ett ansvar för att besinna sig. Oavsett om man är politiker eller företräder intresseorganisationer som LO eller SNF måste man tänka på vad man säger och hur man uttrycker sig.", sa Per-Ola Eriksson.
"Jag säger som Norges statsminister Jens Stoltenberg: Vi kan diskutera och formulera oss vänligare, utan att ge avkall på våra grundläggande uppfattningar", sa Eriksson.
Det är ord som manar till eftertanke hos alla som deltar i samhällsdebatten, inklusive mig själv.
Vi ska akta oss för att passera gränsen där kritisk debatt förvandlas till personliga förolämpningar och elakheter.
Det var det ena - och viktigaste - budskapet i min ledare 5 december. Mitt andra budskap är att Kurirens återkommande beskrivningar av Boden som en kommun i fritt fall saknar grund.
Socialnämnden i Boden brottas förvisso med underskott. Men i övriga förvaltningar finns inte samma problem.
Under perioden januari-augusti visade kommunen faktiskt ett överskott i förhållande till budget på närmare 85 miljoner kronor.
Johan Eriksson gör, i likhet med Bo Östman, en stor sak av att Boden tappar i Svenskt Näringslivs ranking av näringsklimatet.
Det är visserligen helt korrekt. Men betyder det att Boden är på väg ned i "gärdsgårdsserien" eller utför "stupet"?
Nej, faktum är ju att Bodens näringsklimat rankas högre än stora städer som Sundsvall, Umeå och Luleå. Det är inte så illa pinkat.
Det nystartas ungefär lika många företag i Boden nu som på Olle Lindströms tid.
2010, före maktskiftet, tillkom 105 nya företag i Boden, enligt Nyföretagarcentrum.
2011, efter maktskiftet, tillkom 108 nya företag.
Det tyder inte på någon radikal försämring av det lokala företagarklimatet.
Av Kurirens ledare kan man även få intryck att det är Torbjörn Lidberg personligen som drivit fram köpet av det omdiskuterade Snabelhuset, för att "rädda kommunalrådskollegan Bosse Strömbäcks privatekonomi".
Men Lidberg var inte ensam om beslutet. Han hade uppbackning av sin partigrupp och majoriteten i kommunfullmäktige.
Jag kan inte bedöma om det är en bra eller dålig affär. Men av debatten har jag förstått att huset berör mer än relationerna mellan Lidberg och Strömbäck.
Vid fullmäktigedebatten beskrev Béatrice Öman (S) huset som "en symbol för generationer av lokal musik och andra kulturella uttryck".
"Där har skivor spelats in. Där har vuxna och ungdomar delat samma passion i flera generationer", sa Öman bland annat.
Det tyder på att fastigheten även har viss betydelse för ungdomars fritids- och kulturliv.
Men i Kurirens värld förvandlas huset till en bricka i ett personligt maktspel - inte till en fråga om värderingar och sakpolitik. Det är tyvärr symptomatiskt, skulle jag vilja påstå.