1989 beslutade riksdagen med röstsiffrorna 162-157 att överföra ansvaret för det svenska skolväsendet från staten till kommunerna.
Beslutet väckte en storm av protester från Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet och Saco. Dåvarande skolministern Göran Persson (S) stod i skottgluggen.
I memoarboken "Min väg, mina val" (Bonniers 2007) försvarar den gamle S-ledaren beslutet.
"Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem högre status i förhållande till kommunalanställda. Jag förstod deras motstånd, men det gamla systemet var dödsdömt", säger Persson bland annat.
Det är mänskligt och förståeligt att Persson försvarar ett beslut som han tog strid för. Men det socialdemokratiska partiet borde släppa prestigen och föra en mer självkritisk debatt om kommunaliseringen.
De senaste åren har det kommit en rad larmrapporter om tillståndet i den svenska skolan.
Internationella undersökningar visar både sjunkande resultat och en växande ojämlikhet i den svenska skolan.
Ungefär 12 000 elever lämnar varje år grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan. Skillnaderna mellan kommunerna ökar.
I en debattartikel i Dagens Nyheter 8 juni 2009 menade Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, och industrimannen Carl Bennet att "kommunerna är oförmögna att ta ansvar för skolan".
"Kommunernas olikvärdiga finansiering är ett tydligt problemområde. Vissa kommuner, till exempel Stockholm och Torsby, kan satsa över 50 000 kronor per år och elev i undervisningskostnad. Motsvarande siffra i andra kommuner, likt Skara och Lessebo, ligger på strax över 30 000 kronor", skriver Fjelkner och Bennet.
De fortsätter:
"Konsekvenserna av det lokala självstyret och liberaliseringen av skolpolitiken visar sin absurditet inte bara i dessa ekonomiska exempel utan även vad gäller elevernas prestation."
Det är ord som borde väcka eftertanke i hela det skolpolitiska systemet - i synnerhet i en socialdemokrati som prioriterar jobb- och utbildningspolitiken inför valet 2014.
Den svenska skolan behöver en om- och nystart. Kommunaliserings- och decentraliseringsivrandet blev inget lyft.
De flesta tycker antagligen att det är rimligt att alla svenska barn och ungdomar får en lika grund i livet.
Kvaliteten i skolan ska inte skilja beroende på om man råkar vara född i fina Lidingö eller längst ut på Hisingen i Göteborg.
Men då är det också rimligt att ta steget fullt ut och säga att det behövs ett samlat nationellt ansvar för skolan. Bara staten kan garantera en likvärdighet i kvalitet och finansiering.