Vissa partier verkar ha mindre behov av sommarledighet än andra. Liberalerna må ha gått igenom en uppslitande partiledarstrid – men det hindrar inte partiet från att verka ha kommit tidigt ur idet, och dessutom vara på ett ganska ilsket humör.
I förra veckan krävde de genom sin försvarspolitiske talesperson att Sverige inte bara skulle tacka ja till att delta i en sjöbevakningsinsats i Hormuzsundet om vi fick frågan, utan tvärtom räcka upp handen och anmäla oss som frivilliga.
Det tycktes redan då överilat – och det har händelseutvecklingen sedan dess bekräftat. Exakt hur sjöfarten och navigationen ska kunna säkerställas har stormakterna svårt att komma överens om, och allierade som USA och Tyskland har hamnat i konflikt med varandra; i ett sådant läge är det enda Sverige kan göra avvakta, och se tiden an.
På Expressen Debatt skrev partiets rätts- och socialpolitiska talespersoner under torsdagen ett inlägg där de bland annat krävde att hot och våld mot vårdpersonal skulle leda till strängare straff.
Det är naturligtvis glädjande att även Liberalerna har sett ljuset och engagerar sig i den många gånger utsatta arbetssituationen hos dem som jobbar inom vården – om det bara inte hade varit för den vaga misstanken att betoningen snarare ligger på att säga "hårdare straff!" än "bättre arbetsvillkor!"
På samma sätt förhåller det sig med den debattartikel i Svenska Dagbladet som undertecknats av den nya partiledare Nyamko Sabuni, och publicerades under torsdagen. Dess ärende tycks vid en första anblick vara att Sverige bör skydda HBTQ-personers rättigheter.
Det vore en lovvärd ambition – men tyvärr solkas den av artikelns tendens att på varje punkt där det är möjligt koppla ihop hotet mot HBTQ-personer med invandring och utlandet i största allmänhet. Det är nämligen bara på de områdena som partiet för fram några konkreta förslag att göra rubriker av.
Det är en sorts signalpolitik som vi känner igen från framförallt Sverigedemokraterna: Genom att låtsas ta en minoritetsgrupp i beskydd kan man angripa en annan desto hårdare. Det är ohederligt av Liberalerna – det är att bagatellisera HBTQ-frågan, att ställa människor mot varandra – och det är faktiskt inte det minsta liberalt.
Jag vill vara noga med att det här uttrycket uppfattas bildligt och inte bokstavligt – men om det hade funnits ett helvete, så hade det också funnits en särskild plats i det för politiker som föreslår att vi ska lösa problem genom att slopa biståndet till landet X eller regimen Y.
Liberalerna vet mycket väl att det svenska biståndet inte består av att SIDA flyger ner pengasäckar till homofober och skumma militärjuntor, utan tvärtom syftar till att stärka just sådana grupper som (L) påstår sig värna om. Att säga att man vill dra in biståndet kanske får dig att låta tuff för ett ögonblick – men i längden skjuter det bara förtroendet för det svenska utlandsbiståndet i sank.
Det är nästan så att man känner sig frestad att parafrasera Sven Jerrings klassiska radioreferat: "Liberaler, Liberaler, Liberaler, överallt Liberaler." Vi står just nu i en störskur av åsikter från Liberalerna – och för det allra mesta är det åsikter som inte är särskilt liberala alls.
Man förstår att det är en konsekvens av partiets utsatta läge i opinionen, och att de till varje pris försöker hindra skutan från att kantra och slå om. Men utifrån ser det faktiskt mest dysfunktionellt ut – finns det ingen central plan för deras mediestrategi, och vad är det egentligen Liberalerna vitt?
Just nu verkar det faktiskt inte bättre än att (L) har tappat sin intellektuella, ideologiska och moraliska kompass.