Storbritannien hann knappt annonsera insatsen att bevaka sjöfarten Hormuzsundet innan både Kristdemokraterna och Liberalerna krävde att Sverige ska bidra och skicka svenska styrkor dit.
Att vi inte blivit inbjudna är av mindre betydelse – det sade i alla fall försvarspolitiske talespersonen Allan Widman (L): ”Har man inte fått frågan så här långt bör man själv bli aktiv och erbjuda sitt deltagande. Har man hamnat i skymundan är det dags att visa framfötterna.”
För dem som är mindre stridslystna än Widman upphör det aldrig att förvåna att det finns svenska politiker som inte kan se en militär insats någonstans i världen, utan att känna att just Sverige oombedda måste kasta sig in i den med huvudet först.
Men kanske vore det lämpligt om de kunde – lite som en tioåring innan han kastar sig in i ett slagsmål på skolgården – kunde räkna högt till tio för sig själva innan de ville dra in oss i det som riskerar att bli en allvarlig väpnad konflikt. Situationen i Hormuzsundet är nämligen alldeles för komplex och instabil för att vi ska skjuta en svensk insats från höften.
I botten av den finns det kärnenergiavtal som ensidigt sades upp av den nya amerikanska regeringen, och ersattes av sanktioner. Det har provocerat iranierna till att återuppta urananrikningen och lett till den serie av skärmytslingar och markeringar där skepp har beslagtagits och skadats och drönare har skjutits ner på båda sidor.
Så sent som för ett par veckor sedan backade USA enligt egna uppgifter från beslutet att bomba Iran medan planen redan var i luften, minuter från sina mål. Hade bombningarna genomförts hade de lett till dödsoffer räknade i hundratal, och med all säkerhet provocerat fram en våldsam reaktion i hela Mellanöstern.
Den europeiska linjen har hela tiden varit att man bör återvända till förhandlingsbordet och bevara ramarna i det tidigare avtalet – men det amerikanska ointresset för en sådan lösning har varit uppenbart; i stället har man eskalerat situationen utan något annat tydligt diplomatiskt mål framför sig, och utan att erbjuda några avfarter som kan leda till en lugnare och mer sansad dialog.
Det amerikanska agerandet verkar improviserat och föga lösningsorienterat. Tvärtom tycks vissa hökar inom den amerikanska regeringen ha haft ambitionen att intensifiera den här konflikten så mycket som möjligt – men när de stoppats i motåtgärderna av landets impulsive president och av en krigstrött amerikansk opinion har de satt landet i en farlig position; de har kommit med stora ord, men fått dem synade som bluff.
Den tidigare amerikanske presidenten Theodore Roosevelt sägs ofta ha talat om diplomati som konsten att ”Tala mjukt och bära en stor påk.” Hans efterträdare tycks vara mer intresserad av att tala gällt och vifta med en liten pinne. Och det märkliga är att den svenska borgerligheten faktiskt verkar ta efter honom i det.
Britterna fattat ett klokt beslut när de håller sig för sig själv och till sina europeiska allierade, istället för att ingå i en amerikansk styrka. Under amerikansk ledning hade de riskerat att dras in i en konflikt de själva inte valt.
Spänningarna mellan nära allierade som Storbritannien och USA ger också en bild av hur volatil situationen är just nu. Den komplexiteten, och den oförutsägbara amerikanska agendan, verkar (L) helt tänka bort. De vill i stället att Sverige ska agera som en liten hund med en stor hunds attityd, och gläfsa med i flocken tillsammans med de andra.
Det är ett grundläggande missförstånd av både vår position och av vår roll i den här världen. I stället för att fråga oss vad vi kan bidra med för militär styrka, borde vi nämligen alltid fråga oss vad vi kan bidra med i samtal och diplomati.