En januaridag för tio år sedan kom beskedet om att Alvar Lindqvist, Luleå, gått bort. Han blev 84 år.
Alvar var en av de verkliga arbetarrörelseprofilerna i Norrbotten.
Han gick med i SDUK (socialdemokratiska ungdomsklubben) i Ersnäs redan 1932 och var ständig gäst på SSU:s kurser och konferenser långt in på 1990-talet.
För många av oss som var aktiva i SSU Norrbotten under 1980- och 1990-talen fungerande han som både mentor och levande historiebok.
I början av 1940-talet var Alvar Lindqvist engagerad i alla delar av arbetarrörelsen i Luleå.
Fack, parti, kooperation, folkbildning, barn- och ungdomsverksamhet - inget var främmande för den unge Alvar Lindqvist.
Vid sidan av det dagliga slitet som linjearbetare vid Televerket var han ordförande i Luleå socialdemokratiska arbetarekommun, vice ordförande i Luleås fackliga centralorganisation, ledamot i kommunfullmäktige och ledamot i S-distriktets styrelse. Bland annat.
1946 fick han chansen att ägna sig åt arbetarrörelsen på heltid. ABF (Arbetarnas bildningsförbund) anställde Alvar Lindqvist som distriktsfunktionär.
Uppgiften var att dra igång studiecirklar, kurser och folkbildningsverksamhet i det stora vidsträckta Norrbotten, en fjärdedel av Sveriges yta.
Det var händelserik tid. Spåren finns kvar även i dagens Norrbotten.
Till exempel går det inte att underskatta Alvar Lindqvists roll i arbetet för att utveckla musiken till en basnäring i Piteå.
Dåtidens ABF-distrikt fungerade som en progressiv idé- och tankesmedja.
ABF-distriktets dynamiske ordförande Ragnar Lassinantti (senare i livet legendarisk landshövding) sprutade uppslag. Därefter blev det funktionären Alvar Lindqvists uppgift att förverkliga idéerna.
En idé som föddes var att utveckla en folkhögskola med inriktning på musik och kemi. Framnäs i Öjebyn, några kilometer utanför centrala Piteå, ansågs lämpligt.
Lassinantti och Lindqvist tog kontakt med dåtidens starka män i Pitebygden (då var det nästan bara män i kommunledningarna). De förklarade att ABF hade två syften med att etablera en musikfolkhögskola i Piteå.
Dels ville man trygga rekryteringen av ledare till förbundets egna musikcirklar. Dels såg man en begynnande diskussion om kommunala musikskolor och ett behov av kommunala musiklärare.
Kommunalmännen lyssnade på de ivriga ABF:arna och röjde plats för en folkhögskola i Framnäs.
1952 invigdes skolan, som i år firar sitt 60-årsjubileum.
Med facit i hand blev det en fantastisk framtidsinvestering för Piteå. I dag finns ett par hundra elever och vid Framnäs folkhögskola. Men viktigast av allt är att folkhögskolan blev grunden för att bygga ett omfattande musikliv i Piteå.
Sakta men säkert har våning efter våning lagts på musikbygget i Piteå.
Tillgången till Framnäs folkhögskola var ett tungt argument när Piteås kommunpolitiker under 1980-talet tog strid för etableringen av en statlig musikhögskola i kommunen.
Det fanns redan etablerad musikkunskap i kommunen.
Sedan 25 år tillbaka finns nu också en av Sveriges sex statliga musikhögskolor i Piteå.
Det är ingen överdrift att tala om Piteå som ett musikkluster. Piteå har en unik utbildningskedja från den kommunala musikskolan till folkhögskole- och högskoleutbildningar.
Musiklivet rymmer både breda publikarrangemang (som Festspelen och Piteå Dansar och Ler) och smalare verksamhet (som Piteå kammaropera och jazzfestivaler).
I företagsbyn Acusticum, som ligger i direkt anslutning till Musikhögskolan, finns i dag ett 30-tal företag. Det är företag som har bland annat kopplingar till ljussättning, ljud, musik och media.
Ett exempel är nyetablerade Frekvens Produktion AB som arbetar med ljud- och bildproduktion åt bland annat Sveriges Radio och SVT.
Musiken är alltså inte bara en källa för glädje och gemenskap. Den generar också jobb och inkomster åt Piteå.
I dag framstår allt detta som okontroversiellt.
Men det var ingen självklarhet att satsa på musiken i 1950-talets Piteå. Körsång och fiol var inte den högst prioriterade frågan i det gamla brukssamhället.
Men Alvar Lindqvist, Ragnar Lassinantti och andra stod på sig. De prövade nytt och höll inte bara fast vid skogen, sågverken och de gamla näringarna.
Jag tänker på det när jag hör dem som i dag ifrågasätter satsningar på BD Pop, Dans i Nord, Norrbottensmusiken och Filmpool Nord.
Historien om Framnäs Folkhögskola lär oss att det är klokt att ha ett öppet sinne för förändringar och nya lösningar. Vi lever inte på stål och malm allena.
Utan 1950-talets nytänkare hade Piteå inte haft dagens framskjutna position på musikens område.