Mina barn frågar mig ibland vem jag tycker bäst om. Politiskt korrekt, men väldigt sanningsenligt, svarar jag att det såklart är dem jag älskar mest.
"Ja, ja, det vet vi", svarar de då.
Sedan nämner de en hel rad andra i familjen, kompisar och andra som borde finnas med, men sedan säger de:
"Men du tycker väl om dig själv?"
"Jo! Såklart tycker jag om mig själv", säger jag.
"Det måste man om man ska må bra", säger de så klokt.
Men det behövs också andra. Och då behöver man inte bara tycka om sina nära och kära. Man kan försöka tycka om medmänniskor i allmänhet och låta det synas i sina handlingar.
Det finns en liten bok av filosofen Sven-Erik Liedman som heter " Att se sig själv i andra - Om solidaritet". "Att se sig själv i andra" är bland det klokaste man som samhällsmedborgare och medmänniska kan göra.
Jag var på fotbollsmatch i går. Vrålen från läktaren när det egna laget ansågs förfördelat var inte mycket av "att se sig själv i andra". Om de hade tänkt att de i stället höll på det andra laget hade de kanske haft en annan bild av domslutet. Den reflektionen såg man inte mycket av.
Samma brist på solidaritet går ofta att se i trafiken. Där parkerar folk gärna på övergångsställen med argumentet att "det var ju bara tillfälligt". Men det är just i det tillfället en permobil kan komma som inte kan ta sig upp på trottoaren.
Hade de själva förstått hur det är att sitta i en permobil hade de nog inte parkerat just där.
Ett annat uttryck är att man ska gå en mil i någon annans skor, för att kunna förstå den personen fullt ut. Det krävs alltså ansträngning, kanske också smärta och mycket vilja för att förstå andra människor.
I den här superindividualiserade värld vi lever i är det mer av "Me, Myself and I" i stället.
Ett exempel är den röda gubben vid övergångsstället. När jag står där och väntar på grön gubbe med mina barn är det livsavgörande att de lär sig när man kan gå och inte gå.
De andra vuxna som går mot röd gubbe gör en kalkyl att de antagligen inte blir överkörda. Men kvar på trottoaren står mina och andras barn och ser dessa vuxna som går mot rött.
Det är ett beslut dessa vuxna gör som påverkar mig och mina barn negativt. De är så klart fria att göra vad de vill, men om de tillät sig att vara det där lilla förskolebarnet som har en del kvar att lära kanske de skulle vänta de där 20 sekunderna.
Bara för att livet blir lite lättare och lite bättre för någon annan.