Kvinna piskad av sin kille, kvinna dödshotad av sitt ex, kvinna strypt av sin son.
Tre olika historier, tre olika rubriker, samma maktstrukturer. Vem beter sig egentligen så vidrigt, undrar många.
Ja, vem?
Nästan allt våld i nära relationer begås av män. Oftast i hemmet. Det som ska vara allas trygga punkt blir kvinnors största riskmiljö.
Rubrikerna iinledningen kommer från artiklar som publicerats de senaste veckorna i NSD.
Våldet, övergreppen och morden på kvinnor är minst lika relevant i Norrbotten som någon annanstans i Sverige.
Det berättelserna har gemensamt är att de gjorts synliga för allmänheten. Det gör dem till undantag. 80 procent av våldet i nära relationer anmäls inte ens.
Det kan handla om kvinnan i matbutiken, det kan handla om din granne, det kan handla om dig.
Men tröskeln för att gå till polisen och anmäla är hög. Många gånger på grund av rädsla.
Samtidigt upplever alltför många kvinnor att problemen viftas bort i samtal med polisen. ”Äsch, det är bara relationsproblem. Det händer väl alla.”
Ofta krävs det en kvinna i en kista för att engagera rättsväsendet.
I ställetvänder sig många till kvinnojourerna som finns i landet. De blir kvinnors och barns räddning från den terror de utsätts för i hemmet.
Men de står oftast på ideella ben och tvingas neka hälften av alla kvinnor som söker skydd. Samtidigt klarar inte kommunerna av att ge det stöd och skydd de enligt lag ska erbjuda.
Många jourer tvingas ständigt söka projektpengar för att få finansiering, när det som behövs är ett långvarigt stöd.
Det stödet finns inte i dag, vilket skapar otrygghet i verksamheten. De villkoren gör det bland annat svårt att ha fast anställda. Här är ett större statligt stöd välkommet.
Samtidigt får inte tjejjourerna glömmas bort. Dit kan framför allt unga tjejer ringa oavsett om de har ångest i skolan eller blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det är också här de kan få verktyg för att förstå om de befinner sig i en destruktiv relation.
Den fysiska misshandeln kommer nämligen sällan utan att ha föregåtts av psykisk nedbrytning.
Kommuner måste leva upp till sitt ansvar att erbjuda skyddade boenden, och staten leva upp till löftet om stöd till livsnödvändig verksamhet.
Det är inte en dag för tidigt att satsa pengar på insatser som kan rädda livet på kvinnor. Det är snarare tusentals liv försent.