1995 gav LO-distriktet i Norrbotten ut en jubileumsskrift. Den berättade om 50 år av stolt arbetarhistoria.
Vi fick läsa om striden mot kommunisterna i facket under 1950- talet. Vi fick lära oss att LO-distriktet hade stor betydelse för utvecklingsplanen för Norrbotten i början på 1980-talet.
Många av LO-distriktets gamla ordföranden har även varit vassa profiler i samhällsdebatten.
Jag har starka minnen av Manny Lindqvist (ordförande 1975-1984) och Roland Boström (ordförande 1985-1998), två ständiga pådrivare för LO-medlemmarna och en rättvis fördelning av produktionsresultatet.
Men nu finns inte LO-distriktet i Norrbotten längre. I höstas bestämde sig LO i Norrbotten och Västerbotten för att göra gemensam sak.
1 januari slogs de två distrikten samman till det nya LO-distriktet i Norra Sverige.
Ny ordförande för det sammanslagna distriktet är Per-Erik Johansson, som kommer från Umeå och representerar IF Metall.
Vice ordförande är S-riksdagsledamoten Maria Stenberg, Arjeplog, som har sina rötter i Kommunalarbetareförbundet.
Tanken är att omorganisationen ska möjliggöra en facklig kraftsamling och lösgöra mer pengar för lokal verksamhet.
Jag hoppas det lyckas. Det finns all anledning att flytta fram LO:s positioner och stärka den fackliga opinionsbildningen. Fler måste vinnas för den fackliga idén.
I bland snackas det om att facket har spelat ut sin roll och att var och en är sin egen lyckas smed. Men den gamla fackliga sanningen gäller än - tillsammans blir vi en smula starkare.
Tjänstemän, arbetare och akdemiker har glädje av att det finns kollektivavtal som reglerar löner, semester, arbetstider, pensioner och andra arbetsvillkor.
Företagen och arbetsgivarna kan dessutom vara glada för att det finns ordning och reda och fasta spelregler på arbetsmarknaden.
Men kollektivavtalen är inte skrivna i sten för för all framtid. De bygger på att det finns starka fack, seriösa arbetsgivare och stöd från lagstiftarna.
Därför är det oroväckande att den fackliga organisationsgraden sjunker.
Fortfarande är 7 av 10 svenska löntagare med i facket. Men om den fackliga organiseringen börjar sjunka mot 50 procent så undermineras kollektivavtalsmodellen.
Då riskerar vi att få mer av huggsexor, konflikter och oro på svensk arbetsmarknad.
Tydligt är även att regeringsskiftet 2006 har påverkat arbetslivspolitiken. Istället för utveckling har Sverige upplevt avveckling av delar av arbetslivspolitiken.
A-kassan har försämrats (i dag är det bara 11 procent av alla som jobbar heltid som får ut 80 procent av sin tidigare lön när de blir arbetslösa).
Arbetslivsinsitutet, som forskade om arbetsrelaterade sjukdomar och skador, har lagts ned.
Arbetsmiljöverket har fått kraftigt minskade anslag.
Därför finns det att göra för det nya LO-distriktet i Norra Sverige, liksom för fackföreningsrörelsen i sin helhet.
Det viktigaste fackliga arbetet görs givetvis på lokal nivå, i klubbar, avdelningar och medlemsförbund.
Men i bland finns även behov av gemensam samling inom centralorganisationerna LO, TCO och Saco.
Till exempel behövs mer facklig skolinformation på gymnasieskolor och universitet. Det finns både fördomar och okunskap om facket.
TCO:s Eva Nordmark berättade för mig att det inte är helt enkelt att torgföra kollektivavtalen bland landets ungdomar.
"Vi gjorde en undersökning och fick de mest häpnadsväckade svar. En sa: ´Nej, det berör inte mig. Jag åker aldrig kollektivt!", sa Nordmark.
Det nya LO-distriktet i Norra Sverige har bestämt sig för att göra en utbildningssatsning mot rasism och främlingsfientlighet. I ett uttalande skriver LO-distriktet:
"Under de senaste åren har klyftorna i Sverige ökat och segregationen i samhället likaså. Arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer, vi har en stor grupp som är långtidsarbetslösa och allt fler ungdomar saknar fäste på arbetsmarknaden. Som om inte det vore nog saknar 150 000 arbetslösa ersättning från a-kassan.
Den ojämlikhet som sprider sig i samhället idag ger grogrund för främlingsfientlighet och rasism ...
Vi från fackföreningsrörelsen kan aldrig acceptera att människor spelas ut mot varandra. Det gäller i så väl samhället i stort som på den enskilda arbetsplatsen. Vår värdegrund utgår från alla människors lika värde.
Därför har LO startat det långsiktiga arbetet ´Alla kan göra något´ där vi under 2013 ska utbilda alla förtroendevalda inom våra medlemsförbund för att kunna ta fajten mot främlingsfientlighet och rasism."
Det är en välkommen kampanj. Enbart inom LO-förbunden finns sammanlagt 325 000 förtroendevalda.
De - liksom TCO:s och Sacos lokala företrädare - kan spela en stor roll för att mota tillbaka rasistiska tongångar i vardagssamtalen på landets arbetsplatser.