Statsminister StefanLöfvens besked om att han kommer att utlysa val söndag 22 mars 2015 är historiskt och dramatiskt.
Senast Sverige hade extra val var 1958. Tage Erlander och Socialdemokraterna tog fajten för den allmänna tjänstepensionen.
Det blev en framgångsrik valrörelse som ledde till starkare stöd för Socialdemokraterna och att pensionärerna fick bättre villkor.
Hur det kommer att gå den här gången återstår att se. Men både Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP) känner tillförsikt inför en ny valrörelse.
Vid onsdagens presskonferens konstaterade de att de rödgröna partierna erbjuder ett starkt budgetalternativ.
”Vi kommer att gå till val på att skolan, jobben och klimatet sätts före skattesänkningar”, sa Fridolin.
Den rödgrönabudgeten (färdigförhandlad och finansierad krona för krona) innehåller en rad insatser som gör skillnad i människors vardag.
- Höjt underhållsstöd för ensamstående föräldrar.
- Sänkt skatt för pensionärerna.
- Förbättrad a-kassa.
- Tre miljarder kronor för att öka läraryrkets attraktivitet.
- Två miljarder kronor för att förbättra bemanningen i äldreomsorgen.
- Två miljarder kronor för att höja kvaliteten i sjukvården.
- Fria läkemedel för barn.
- Ökade anslag till kvinnojourerna.
- Byggstart för Norrbotniabanan.
Det finns dessutom god beredskap inom arbetarrörelsen för en ny valrörelse. LO har redan börjat producera valmaterial och dra igång sin valorganisation.
”Det som nu händer ger extra bränsle till alla oss som kämpade i den förra valrörelsen för att hålla SD utanför makten”, säger Elisabeth Brandt Ygeman, LO:s valledare.
I ett uttalande pekar hon på att LO inte accepterar en politik som innebär ”god natt till höjt tak i a-kassan, att cancersjuka kastas ut i otrygghet och att klyftorna ökar”.
Det är givetvis ingen idealisk situation med ett extraval. Det hade varit bättre om det funnits ett brett fungerande samarbete i riksdagen.
I Sverige har partierna länge också vårdat den fina traditionen att kompromissa och göra upp i riksdagen. Även minoritetsregeringar har kunnat regera landet.
På 1980-talet gjorde Ingvar Carlsson (S) upp med både Olof Johansson (C) och Bengt Westerberg (FP) om den ekonomiska politiken.
Men Annie Lööf (C) och Jan Björklund (FP) är inte av samma virke som sina historiska företrädare.
De väljer konsekvent strid och konfrontation framför samtal och samarbete.
Stefan Löfvens öppna utsträckta hand har hela tiden mötts av en knuten borgerlig näve.
Därför får man ha förståelse för att Löfven, som hela tiden eftersträvat bredare samarbeten, till sist tröttnar och tar till den drastiska åtgärden att utlysa nyval.
Något måste göras att för att bryta dagens låsningar och hitta en fungerande parlamentarisk situation.
Det här handlar inte om en ungdomsförbundsstrid i CUF, FPU eller MUF. Det handlar om styret av landet och en statsbudget som omfattar 1000 miljarder kronor och 27 statliga utgiftsområden. Massor av människor och samhällsverksamheter berörs.
I det läget borde fler än Löfven känt ansvar och sträckt ut handen över blockgränsen istället för att köra en repris på sina gamla valtal.