Under fredagsmorgonen uttryckte den amerikanska presidenten Donald Trump sin besvikelse och ilska över att Stefan Löfven (S) inte ingriper i det uppmärksammade fallet med rapparen ASAP Rocky som sitter häktad för misshandel i Sverige.
Det svenska var kort, neutralt och sakligt – och politiker av alla färger gav statsministern sitt stöd. Före detta utrikesministern Carl Bildt (M) uttryckte det som att det var rätt av regeringen att inte ge sig in i en gyttjebrottning.
Sakfrågan är enkel, och som de allra flesta tar upp handlar om att ett ingripande från regeringens eller riksdagens sida skulle utgöra ministerstyre. Det vore oacceptabelt. Men minst lika illa vore det faktiskt att gå med på premissen att våra domstolar är byggstenar och spelbrickor i vår utrikespolitik.
Det är de inte, och de som jobbar där måste kunna göra sina jobb utan att behöva fundera på vilka utrikespolitiska sidoeffekter deras beslut får – för skulle de göra det, så skulle den svenska rättsstaten vara illa ute. Då skulle de rika och berömda få en behandling, medan de som inte är det får en annan.
Även mer sansade amerikaner har hävdat att häktningen av Mayers är ett utslag av svensk rasism. Det är ett narrativ som man måste ha förståelse för med tanke på amerikansk historia och det politiska läget där – men det är också en teori vi kraftfullt måste ta avstånd ifrån.
Sverige är inte fritt från rasism. Men med all respekt för Mayers och för dem som engagerat sig i hans fall drabbar den diskriminering och rasism som faktiskt finns i det här samhället och i det här rättssystemet knappast världskända mångmiljonärer i första hand.
Det märkligt – men på något sätt är det allra lättast för människor att engagera sig för dem som redan har stöd, och ge sitt bistånd till dem som redan har alla tänkbara resurser på sin sida.
Presidentens ilska ställer också Sverige och Stefan Löfven inför en bekymmersam situation som många andra världsledare har stått inför – det finns helt klart ett glapp mellan vad som är den amerikanska presidentens privata åsikter och vad som faktiskt blir den amerikanska regeringens politik, men ingen kan säkert urskilja vart det går.
I det läget kan man bara agera som stora delar av hans egen statsapparat rapporteras göra – artigt uttrycka förståelse för hans synpunkter, sedan lämna dem därhän med förhoppningen om att han glömmer bort vad han sagt.
Med stabila, rationella och någorlunda förutsägbara motparter kan det vara meningsfullt att föra en diskussion. Här vore det att kasta pärlor till svin. Vi behöver bara vänta på att stormen ska gå över.
Det är också en illustration av vad som har hänt med den amerikanska auktoriteten i världen – Nordkorea vet att de ostraffat kan fortsätta utveckla kärnvapen, eftersom det enda som drabbar dem är en twitterstorm som snart går över. Världspolisen är argare än han någonsin varit förut, men vad gör väl det när han är ungefär lika effektiv som Kling och Klang?
Och kanske måste vi just därför också tillåta oss att – skratta en smula åt det hela. Hade du sagt mig för fyra år sedan att rapparen Kanye West sommaren 2019 skulle ringa USA:s president Donald Trump för att tillsammans koka ihop en plan för att befria ASAP Rocky ur ett svenskt fängelse hade jag antingen skrattat eller trott att du var galen.
Nu är det världen vi lever i – och om den inte ska göra oss galna, så är det nog bäst att vi tillåter oss att skratta åt den ibland.