För några år sedan fick jag lära mig ett nytt ord av Anders Berg, ombudsman i Transportarbetareförbundet. Det var ordet cabotage.
För lastbilschaufförer och andra inom åkerinäringen är cabotage dock ett välbekant begrepp.
Cabotage kan, enkelt uttryckt, beskrivas som tillfälliga transporter som utförs av åkare i ett annat land än hemlandet.
Begreppet föddes via en EU-förordning 1993 som syftade till att skapa ett gemensamt regelverk för transporterna på den gränslösa europeiska marknaden.
Ett exempel: En polsk lastbil kör en transport med prylar till Sverige. Efter transporten står den polska lastbilen tom någonstans i Sverige.
Från miljö- och transportsynpunkt är det inte vettigt att lastbilen åker tom tillbaka till Polen. Därför uppmanar EU-regelverket åkarna att åta sig tillfälliga transportuppdrag även på återresan. Det kallas för inrikes vägcabotage.
Dessvärre preciserar EU-reglerna inte vad som är "tillfälliga transportuppdrag".
Reglerna säger inte om det tillfälliga uppdraget kan pågå i en vecka, tre veckor eller flera månader.
Det har fått till följd att utländska åkare och bussföretag åtar sig transportuppdrag i Sverige utan att i princip aldrig lämna landet.
Efter hand kan de konkurrera ut svenska åkeriföretag eftersom de håller sig med en lägre nivå på löner och sociala kostnader.
På LO:s hemsida läser jag även om hur mindre seriösa bemanningsföretag fyller svenskregistrerade lastbilar med utländsk arbetskraft som jobbar till sämre löner och villkor än vad som är normalt i Sverige.
"Om inget görs åt det här riskeras hela vår bransch. Ojuste konkurrens slår ut seriösa åkare, gör svenska förare arbetslösa och det leder dessutom till att Sverige går miste om skatteintäkter", säger Lars Sjöberg från Transportarbetareförbundets avdelning 3 på LO:s hemsida.
Sjöberg beskriver även rent slavliknande arbetsförhållanden. En del bor, lagar mat och äter i lastbilshytten under långa perioder.
LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist är rasande.
"Medan seriösa åkerier slås ut kan skrupelfria arbetsgivare tjäna stora pengar genom att utnyttja människor som inte har något val", säger hon på LO:s hemsida.
Transportarbetareförbundet och åkerinäringen har hittills möts av likgiltighet från regeringens sida.
Men nu är det hög tid att även infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) uppmärksammar problemet.
Den fria rörligheten inom EU är en vacker princip. Men det var aldrig meningen att den skulle bädda för lönedumpning och uppluckringar i arbetsrätten.
Regeringen borde klart deklarera: Utländska åkerier är varmt välkomna till Sverige, men på svensk arbetsmarknad gäller svenska lagar och avtal. Därmed basta!
Tanken bakom EU:s bestämmelser om tillfälligt vägcabotage var att skapa bättre lösningar för miljön och transporterna - inte att slå undan benen för seriösa åkeriföretag i vissa medlemsländer.
Det kan dessutom vara på sin plats att tydliggöra innehållet i EU:s utstationeringsdirektiv som handlar om arbetskraft som jobbar i annat land.
Det måste vara tydligt att principen om lika lön för lika arbete ska gälla inom varje land i EU.
Den fria rörligheten ska inte vara överordnad skyddet för arbetstagarna.
Bland borgerliga debattörer beskrivs LO:s försvar av de svenska kollektivavtalen inte sällan som diskriminering av utländsk arbetskraft.
Men det är rent struntprat
Försvaret av kollektivavtalen handlar bara om att alla som jobbar i Sverige ska ha samma grundläggande villkor och trygghet, oavsett om de kommer från Kina, Lettland, Polen eller har bott i Sverige hela sitt liv.
Det finns ingen främlingsrädsla, rasism eller diskriminering i ett sådant synsätt.
Principen är egentligen väldigt enkel: Svenska lagar och avtal ska gälla i Sverige, brittiska i Storbritannien. Samma regler ska gälla alla som är verksamma i samma land.
Vi får en ohållbar situation på svensk arbetsmarknad om slovakiska eller ungerska avtal ska väga tyngre än svenska avtal och svensk arbetsrätt.
Arbetskraft som är utstationerad i annat land måste följa värdlandets lagar och avtal.