Ledare: Lönesänkning som jobbstrategi

Trots alla positiva signaler om ekonomin består tudelningen av Sverige.
Nästan 400 000 var arbetslösa i september. Var tredje av dessa hade varit utan jobb i mer än sex månader. Fler ungdomar var arbetslösa än för ett år sedan.

Redan från start var huvudstrategin i Reinfeldt-regeringens jobbpolitik att pressa tillbaka lönerna.
Ekonomen Lars Calmfors i Finanspolitiska rådet uttryckte i klartext vad finansminister Borg tänkte tyst i sin kammare:
"Den viktigaste effekten (av jobbskatteavdraget) är att den gör att arbetssökande accepterar jobb till lägre lön än vad de annars skulle göra och att det får de fackliga organisationerna att hålla nere lönekraven. Lönerna kommer att utvecklas i långsammare takt."
Om den strategin verkligen fungerar vet vi inte. Effekten - om den finns - kommer först på lång sikt.

Nu luftas en ny lönesänkningsstrategi: Kan fler jobb skapas om de lägsta lönerna hålls nere?
Frågan tas upp i Konjunkturinstitutets (KI) senaste Lönebildningsrapport.
Borgerliga kommentatorer är entusiastiska. Men KI:s budskap är betydligt mer nyanserat än vad den reaktionen motiverar.

För det första konstaterar KI att det inte finns något tydligt samband mellan lönespridning och sysselsättningsgrad i olika länder. I klartext: Det blir inte fler jobb i en ekonomi för att löneskillnaderna är stora.
Alltså precis tvärtemot vad allianspartierna påstår.

Däremot tror KI att höga lägstalöner skulle kunna göra det svårare för vissa grupper, bl a lågutbildade, att få jobb. Arbetsgivare anställer inte om de inte tror att en nyanställd bidrar till ett bättre resultat.
Mot den bakgrunden rekommenderar KI försiktighet i höjningar av minimilöner.

Men - och detta säger också KI - man kan också på andra sätt än med låga löner öka sannolikheten för att en person med svag anknytning till arbetsmarknaden får jobb.
T ex genom att höja den arbetslöses produktivitet med hjälp av utbildning. Eller med riktade åtgärder som sänker kostnaden för arbetsgivaren (lägre arbetsgivaravgifter t ex).

Huvudfrågan är ju egentligen: Vem ska betala det pris som det innebär att inte platsa på den reguljära arbetsmarknaden.
Är det de arbetslösa själva med lägre löner? Då får vi också på köpet ökade klyftor och ett sämre fungerande samhälle.
Eller ska vi gemensamt ta ansvaret för att även de lågproduktiva kan finna ett arbete med rimliga löner? Genom t ex utbildningsprogram, riktade satsningar som minskar kostnaderna att anställa eller så kallade alternativa arbetsmarknader för de som inte kan få vanliga jobb.
Regeringens svar är klart. Det är de arbetslösa själva som bär skulden för att de går utan jobb. Bara de accepterar tillräckligt låga löner kommer det att finnas jobb även för dem.

Framåt tillsammans, var alliansens valslogan.
Med lönesänkning som jobbstrategi låter den parollen enbart som ett hån.