Jag förstår att politiske redaktören Johan Eriksson känner ett behov av att försöka återupprätta Norrbottens-Kurirens ledarsida. Bo Östmans jämförelse mellan Emma Engelmark, ordförande i Lulebo, och en kyckling på internationella kvinnodagen 8 mars skapade ju ett ramaskri på sociala medier.
Därför får jag antagligen leva med att Eriksson just nu använder mig som slagpåse för att få debatten att kretsa kring något annat än Kurirens syn på kvinnliga makthavare.
Men jag förstår – ärligt talat – inte varför han väljer att göra en stor sak av Annie Lööfs bidragsmiljoner till Facebook.
Facebooks egna företrädare pekar på att det var andra faktorer som avgjorde etableringen i Luleå. Andreas Lind, vd på Norrbottens handelskammare, framhåller det arbete som gjorts av Luleå Näringsliv och andra lokala krafter.
Men ändå slår Johan Eriksson bestämt fast att bidragsmiljonerna minsann hade ”stor betydelse”.
Men hallå! Jag vet att det är valår och att det finns en borgerlig regering som slåss för sin överlevnad. Men det här försöket till politisk profilering känns bara desperat.
Vad hände med den normala borgerliga instinkten att det är duktiga entreprenörer och ett bra företagsklimat som skapar jobb och tillväxt?
Visst, en regering kan göra insatser för att hjälpa eller stjälpa. Men lyssna då på vad branschens egna företrädare säger och vill ha.
De kräver inte mer bidrag från statliga Tillväxtverket. De pekar i stället på den skillnad i energibeskattning som är på väg att växa fram mellan Sverige och Finland.
Finland försöker, som jag skrev i NSD:s ledare 21 mars, locka datajättarna med förmånligare energiskatter.
Därför borde även den svenska regeringen vara på tå och se till att datorhallarna i Sverige får samma villkor.
Det känns som en betydligt mer angelägen debatt än mitt och Johan Erikssons lilla sandlådekrig om Annie Lööfs bidragspengar.