I Dagens Nyheter 11 augusti 2011 kritiserar två namnkunniga S-debattörer det svenska närmandet till den västliga försvarsalliansen Nato.
"Försvarspolitikerna har nu baxat oss fram till Natos part i stort sett utan någon offentlig debatt. Men det finns bara ett problem. Folket! Bara en av fem svenskar anser att vi bör gå med i Nato", skriver förre FN-ambassadören Anders Ferm och tidigare försvarsministern Thage G Peterson.
Det ska bli intressant att se om Urban Ahlin, Peter Hultqvist eller någon annan i dagens S-ledning går i svaromål.
Moderater och folkpartister har länge haft siktet inställt på Nato-medlemskap. Socialdemokratin var dock länge kallsinnig.
Men under det senaste decenniet - med Nato-övningar på svensk mark och deltagande i Natoledda operationer i Libyen och Afghanistan - har det skett en kur(S)ändring.
I de rödgröna deklarationerna inför valet 2010 talade visserligen S om att "det är grundläggande för oss är att Sverige ska fortsätta vara militärt alliansfritt".
Men frågan är vad sådana formuleringar är värda. Är de bara en läpparnas bekännelse, eller utryck för en verklig vilja att hålla Sverige utanför Natos krig?
Utvecklingen just nu känns oroande. Faktum är att Sverige i dag har ett mer långtgående engagemang i krigszonerna än vissa Nato-länder.
Stora Nato-länder som Tyskland, Polen, Spanien och Turkiet har inte engagerat sig militärt i Libyen.
FN-uppslutningen, som S brukar tala om, är inte heller total. Ett 40-tal länder deltar militärt i Libyen. Men FN består av 192 nationer.
Stora länder som Kina, Ryssland, Indien, Tyskland och Brasilien lade ner sina röster i säkerhetsrådet. Afrikanska Unionen har protesterat mot bombningarna av Tripoli.
Många länder väljer bort kriget som verktyg. I stället vädjar de om diplomati och fredliga lösningar på konflikten.
Det känns konstigt att Sverige, med sin fredstradition, inte hör till den skaran.