På Bommersvik häromhelgen lyssnad jag på ett intressant föredrag av Henry Ohlsson, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.
Han berättade att han med stigande irritation följt debatten om den ekonomiska politiken i Sverige.
"Det sprids intryck av att allt är bra. Men allt fler arbetslösa är inte täckta av arbetslöshetsförsäkringen", konstaterade Ohlsson.
Han använde sig av två siffror för att beskriva situationen. I juni uppgick den totala arbetslösheten till 7,9 procent. Samtidigt uppgick andelen arbetslösa A-kassemedlemmar till 2,9 procent.
En stor skara arbetslösa är alltså inte längre en del av arbetslöshetsförsäkringen. Många tvingas vända sig till socialen för att fixa mat och hyra.
Henry Ohlsson är inte den enda professor som gjort samma iakttagelse.
Redan 2010 pekade professor Tapio Salonen, Växjö, på att det skett en dramatisk ökning av andelen oförsäkrade arbetslösa.
I slutet av 1990-talet saknade omkring 25-30 procent skydd från arbetslöshetsförsäkringen.
I dag saknar nästan 46 procent av de arbetssökande varje form av arbetslöshetsskydd.
I ungdomsgruppen är siffrorna ännu mer alarmerande.
80 procent av de arbetslösa ungdomarna i åldern 18-24 år saknar A-kassa, enligt Salonens siffror.
Det är siffror som borde väcka eftertanke. Arbetslösheten drabbar förvisso en minoritet. 9 av 10 har ju ändå jobb, som borgarna sa i valrörelsen 2010.
Men de som drabbas av arbetslöshet drabbas betydligt hårdare än tidigare.
En stor grupp ungdomar hamnar i ett tidigt socialbidragsberoende, när A-kassan och den aktiva arbetsmarknadspolitiken inte längre fungerar.
Socialbidragsstatistiken är ingen rolig läsning. 41 procent av biståndstagarna är under 30 år! Det är märkligt att denna siffra inte väcker mer debatt.
Det är en utveckling som borde bekymra även alla som har jobb, trygga inkomster och lever trevliga medelklassliv.
Det blir ett sämre samhälle för alla om en stor grupp hamnar utanför och blir fattiga. Växande klyftor är grogrund för större social oro.